Det har hänt väldigt mycket sedan sist jag ens tittade in på denna blogg, jag har haft tankar flera gånger om man skulle stängt ner den. Men så flera gånger har liksom jag ångrat mig och bara låtit den ligga åt sidan, tills idag då jag faktiskt tänkte ganska mycket på denna blogg samt hur det är nu med Dampen.

 

Till och börja med kan jag berätta att Peppar bytte jag mot en shetlandshingst. Det vart lite för att vi flyttat till gård och jag innehar nu ett stuteri var jag föder upp shetlandsponnier. Sedan det som också gjorde lite att jag kände att det kändes bättre så, var att både jag och Peppar tappade varandra redan sen sista veckorna vi stod installade då han helt plötsligt blev helt otam på nytt.

 

Det var två mycket nergågna månader, där jag hela tiden kände mig deprimerad, irriterad och bara allmänt trött. Allt gick fel som kunde liksom gå fel under denna tid ihop med honom. Jag kämpade då fram till slutet av Februari 2014 (från de två sista veckorna i November 2013).

 

Därefter försvann all negativitet, vilket lättade så mycket i min själ.

 

Så, för att återgå till Dampen som jag tänkt uppdatera mer kring just här i fortsättningen så reds han lite till och från Jan-Feb-Mars 2014. Tills April, då började vi sätta igång honom på heltid. Träningen började återigen komma på topp, hade då tagit till mig en medryttare (vän till Angela som rider min make´s häst) tack vare att visa dagar orkade man bara inte med då jag började fölvaka för att mina tre shetlands sto snart skulle föla.

 

Men så helt plötsligt, hade inte varit omkring Dampen på tre dagar. Så skulle min lilla syster och hennes kompis rida lite lektion, min lilla systers kompis är en ganska liten och nätt tjej på knappt 40kg. Tänkte inte så mycket utan de red i förväg ner till grushålan här intill, jag gick ner efter och när jag sedan då ser när Dampen skrittas så haltar han och markerar ganska rejält.

 

Orolig, nervös och rädd över att allvar tar till på riktigt så råd fråga jag med veterinär som skulle komma ut om någon dag. Hon tittade lite och sa tyckte att vi skulle avvakta, han markerade bara vid belastning. Det började först bli tal om en förslitningsskada, mina tankar snurrade och jag fick bilden i huvudet av att Dampen numera blir förevigt en promenadhäst. Inga fler ridturer eller någon direkt träning alls, jag suckade lite och tänkte "oavsett älskar jag honom ändå".

 

För några dagar sedan så hade jag inte elakt nog brytt mig speciellt om Dampen i cirka tre dagar, självklart tittar man till dem lite eftersom de (han och min makes häst) går precis intill huset. Men någon speciell borstning eller något hade jag inte gjort på ett tag, skäms lite då det är viktigt att ägna den stund att visitera och umgås med hästen.

 

Så kom veterinär, vi drog på honom longeringslina och gick ner till grushålan för att longera på volt i skritt och trav, samt raksträcka. Helt plötsligt markerade han ingenting, som om allt var helt borta. Glädjen stutsa upp i mig, samtidigt som jag inte ville säga hej för fort. Återigen i stallet så diskuterade veterinären och hon sa att han då hade fått en rejäl stuckning.

 

"Nu börjar du försiktigt med honom, från markarbete i skritt och trav, sedan ökar du allt eftersom. Men ingen hoppning eller för hård träning." sade hon och jag ville spricka lite. Hon tyckte även att jag skulle linda benen vid träning, iaf frambenen.

Dagen efter tog jag och skrittade Dampen barbacka en stund nere i grushålan, gjorde lite förhållningar, gick över bommar lite och bara strossa runt. Det var mysigt, Dampen var nöjd och han markerade ingenting. Sedan har det nu bara fortsatt vidare så. Nu får ni följa vår fortsättning här i livet, min och Dampens fortsättning!