Denna dag så följde min lillasyster och min systerdotter med mig till stallet, utnyttjade såklart tillfället och dem fick fota lite när jag och Lillan körde på.

 

Just nu är varenda litet steg ett träningsteg för oss, oavsett hur simpelt och vanligt det är för andra så är det stort för oss just nu. För det första, en simpel sak som att stå i stallgången. Bara stå där avslappnat och lugnt, det är ett otroligt stort framsteg för henne att börja göra det.

 

Sen kommer dagar då det är mer utmanande än andra, dvs när det händer mycket omkring oss som gör det svårare att slappna av.

Sedan gav vi oss ut en runda, lilla Teddy fick följa med och det uppskattade han. Lillan å andra sidan blev lite mer utmaning av när hon hade hagkompisen med sig, dels vart det jobbigt att gå efter honom och sedan tappa hon konsentrationen totalt på mig till en början.

 

Men när vi kommit en bit och jag stannat flertalet gånger för att få henne släppa tankarna på honom och försöka fokusera på mig så började hon slappna av mer och vara mer uppmärksam. Provade till och med ta fram henne i trav vid sidan om, gick sådär. Hon har lite svårt att koppla varför jag går brevid och varför vi gör det vi gör ibland.

 

Allt är ju nytt fortfarande för henne liksom!

 

Påväg hem så var det plötsligt en sten vid ena sidan av vägen som var oerhört läskig, denna sten blev dagens största utmaning. Där stod jag tålmodigt och försökte bjuda fram henne att hälsa på Mr. Sten, Lillan försökte först "fly" problemet genom att flykt instinkt kikade in och hon försökte dra iväg.

Jag ställde tillbaka henne och återigen bad jag henne komma fram och hälsa, hon kommer då i ett läge där hon osäker tittar på mig, trampa lite rundor och bara frustar åt stenen. 

 

Jag försöker bara med lugn röst och stå stadigt att prata med henne lugnt och berömma så fort hon visa minsta framsteg. Tillslut tog hon sig fram till stenen, skakade av rädsla och halv panik. Hon nuddade näsan och sniffade...

 

Då såg man plötsligt hur hela kroppspråket ändrade sig, från så spänd till så avslappnad. Precis som att "aha, de är bara en sten!". Så hon började äta gräset vid sidan om istället och jag berömde henne massor för att hon vågade sig fram tillslut och övervinna detta "monster". 

 

Tillbaka vägen hem var hon bara så otroligt fint uppmärksam, blir så glad verkligen av att se henne och hennes positiva energi. Hon dessutom slappnade av helt påvägen hem och det var en otroligt förvandlig att se. Att hon kunde gå förbi gården med massa bröten utan att ens bry sig vilket hon dem andra gånger varit helt explosiv vid.