Igår hände något mellan mig och Lillan som jag inte riktigt kommer kunna förklara tillräckligt bra. Det var så otroligt magiskt att jag börjar gråta när jag bara tänker på det.

 

Tänkte jag tar det i ett eget inlägg och här är filmklipp från dagen. Vi latchade mest runt, jag och Lillan. Efter ett så vackert ögonblick dagen innan så tänkte jag lite "desperat" att nu ska vi fånga massa fint på film när min lilla syster följde med till stallet.

 

Peppad var jag, men Lillan var inte riktigt lika med. Det var helt enkelt inte den bästa dagen, men samtidigt vart det klart inte det sämsta heller. Så klippte ihop filmklipp för nöjet skull ändå, mer för att ha något att se tillbaka på i framtiden!

 

Men älskade lilla hästen, hur underbar är hon inte?!

 

Vi växer mer och mer, för er kanske det inte är mycket i filmklippet men för oss är alla dessa små stegen början på något stort. Får ofta frågan om varför jag inte börjat med sadel och liksom tagit klivet åt inridningen mer...

 

Helt ärligt så är Lillan 3år i år, i mina ögon är hon en bebis. Jag känner lite som så, hon la sina travskor på hyllan för ett halv år sedan. Då var hon i full gång med träning och tävling, hon har liksom inte riktigt i mina ögon fått växa och va bebis.

 

Ta mig inte fel, för alla gör olika. Men jag känner att istället för att stressa med allt, tanke på att hon redan är en väldigt upp i varv personlighet så försöker jag backa bak bandet och få en mer avslappnad "miljö" med henne. Där vi båda trivs med varandra och där vi båda litar 110% till varandra.

 

För att åtstadkomma detta så börjar jag att bygga ett band, en vänskap för hon är lika mycket individ som jag är. Jag vill inte att hon ska uppleva mig som stressfull, jag vill att hon ska uppleva mig med glädje och positiv energi. Jag vill att vi tillsammans ska bara njuta och tycka det är roligt!

 

Min tanke är att rida henne en dag, såklart. Men det är inte därför jag har häst, jag är inte ute efter att bara rida. Jag är ute efter en fin relation med henne, för det jag får i utbyte av att umgås med henne är ren terapi för min själ. Sen om jag rider, promenerar brevid eller om jag bara sitter i hagen och glor på henne när hon äter. De spelar liksom ingen roll för mig!

 

Hon är 3år, vi har förhoppningsvis flera år tillsammans att leva med varandra. Så de kommer, när vi båda är redo för det klivet!

 

Men jag har insett, att hon är verkligen min andra soulmate i livet. Jag har insett att vi två är som skapta för varandra. Hon förstår mig och jag förstår henne, vi klickar otroligt fint! <3