Vägen tillbaka till hästeriet igen!
Det har tagit mig ett par dagar att bara smälta in allt som sker just nu mellan mig och Lillan, att bara förstå. Så idag tänkte jag att jag ska sätta mig ner och försöka förklara vad som händer, försöka förklara känslorna jag känner. För det är lite som en dröm just nu, jag kan inte ens tänka på det för då tårar mina ögon upp direkt av alla känslor jag känner inom mig!
Augusti 2014 tog jag farväl av min älskade själsfrände, min klippa genom livet. Allt vi hade tagit oss igenom, det skulle kunna bli en hel bok om jag skulle skriva om allt.
Men en sak är säker och det är att han lärde mig så otroligt sjukt mycket genom de "få" åren vi hade gemensamt. Han fick mig att se hästlivet på ett helt annat vis, han öppnade mina ögon och han gav mig en helt annat perspektiv i livet!
När han försvann så försvann mitt liv, vilket då kanske inte alla såg. Jag gick verkligen in i en djup depression som kanske inte helt visades för alla runt omkring mig eller snarare sagt så kände nog inte folk mig tillräckligt bra för att se.
Det blev mörkt i livet, en gnista och glöd som då fanns den försvann totalt. Häst efter häst kom in i mitt liv, men aldrig under en längre stund. För man automatiskt jämnförde dem med honom!
Jag skylde på att jag inte klickade med hästarna, vilket i sig också var en del sant. Men när jag tänker efter som försökte jag heller inte direkt att klicka med dem, jag slutade se hästen som individ ett tag. Det som han lärde mig att göra, det försvann. Jag var så desperat i att hitta HONOM igen...
Hästlivet dog ut för mig nästan helt när jag dessutom skiljde mig, jag hade inte råd eller möjlighet att ha egen häst. Jag försökte med medryttarhästar, men samma problem uppstod. Jag såg bara felen och "problemen", det var inte perfekt som det var med honom..
Mitt liv generellt var mycket nedstämt, kanske inte utåt så alla såg. Men psykiskt pågick en konstant kamp i mig, det var som att jag hade tappat en viktig sak och gick runt för att leta efter den. Det var liksom svårt att acceptera och säga till sig själv "Kristine, han är borta nu. Han kommer inte tillbaka!".
"Min älskade själsfrände, jag tänker på dig varje dag. Jag tänder ett ljus vid bilden på oss och bara önska att jag kunde få hålla om dig en gång till. Att jag bara kunde få andas in din doft, känna din päls och höra dina andetag. Att jag bara för en sekund kunde få möta din vackra blick, bara kunde få känna din positiva avslappande energi!"
Det har varit fem jobbiga år, med kvällar och nätter där jag dränker mig i tårar till bilderna på honom. Där jag känner det där tomma hålet som bara värker i hela kroppen på mig, där jag knappt får luft för att alla känslor i mig svämmar över av saknaden!
Det har varit riktigt jobbigt, för när mina tuffaste stunder varit har jag inte bara kunnat gå till honom och söka tröst. Det som förr alltid lugnade mig, de som förr fick mig att må väl. Det gick liksom inte, istället tuggade jag ner mig själv mer och mer.
Med åren som gått, så har man mer eller mindre börjat vänja sig ifrån det. Man började ge upp en del av hästlivet och intala sig själv att det livet man hade då med honom det kommer aldrig igen. Att man bara borde släppa hästeriet och se vidare på annat livet har att erbjuda!
Sommaren 2019 så hittade jag medryttarannons, var på jag svarade och visade intresse. Jag kände att jag måste ge de en ärlig chans igen, jag måste försöka släppa honom och försöka ge plats åt att lära känna en ny individ i livet. Att jag kan inte gå runt och jämföra alla med honom, för dem är ju inte han. Dom kommer aldrig bli honom!
Jag är ganska tacksam att jag fick chansen till detta, att jag dessutom tog tag i mig själv. Sparkade igång mig själv.
Tyvärr stod allt inte helt rätt till för detta fina sto och ägaren fick tyvärr avliva henne tillslut.
Tyvärr stod allt inte helt rätt till för detta fina sto och ägaren fick tyvärr avliva henne tillslut.
Jag är tacksam som fick äran att lära känna henne det lilla jag fick, hon hade en mycket fin personlighet!
Under hösten kände jag verkligen längtan och saknad att pyssla i stallet, vara omkring häst. Till vintern blir det mer påtagligt och jag kollar hästannonser trots att inköpspengar inte finns. Men man drömmer sig bort och man verkligen önska sig tillbaka till stallet.
Efter nyår så kan jag inte hålla mig mer, jag lägger upp en annons. Jag söker en medryttarhäst, vilket jag fick så mycket svar på. Varpå en skickar till mig som jag lite känner till sedan flera år tillbaka och berättar om ett sto hon har som dessutom eventuellt ska säljas senare.
Bilden fick jag och en liten kortfattad text om henne, tänkte inte direkt mycket på det utan den "enda" fördel jag kände var att man hade möjlighet till köp senare om det skulle vara.
Jag åkte för att träffa henne, blev också kortfattat och mest prat mellan mig och ägaren. Jag var mer exhalterad av att vara i stallmiljö och börja pyssla med häst.
Så bestämde mig därefter att jag ger denna Lillan en chans i livet och ser vad det är för en häst. Kan ju inte annat än att i värsta fall säga ifrån om det skulle vara.
Sagt och gjort, så började jag komma dit och efter första dagen ihop med henne så kände jag att jag seriöst inte ens ville åka hem.
Helt plötsligt insåg jag att för första gången så jämförde jag inte hästen med honom, utan jag var nyfiken och intresserad av vem hon är. Vilket gjorde att jag ville bara åka till henne och lära känna henne mer och mer.
När hon tittade på mig med sina nyfikna ögon så var det som att hon såg in i min själ, det var som att hon talade till mig och med värme sa att allt kommer vara bra.
Dem andra i stallet var mer imponerad över att hon inte "tjurade" som hon kan göra på sitt lilla vis mot mig som hon gör mot andra, fick höra att det verkligen syns att vi klickade.
Man tog in det, men man insåg inte det då.
Jag fick ett fint meddelande en dag där ägaren berätta att dom vill helt ärligt ge mig henne, för hon och jag klickar så fint ihop. De kan liksom inte se henne hos någon annan än mig.
Det värmde så enormt att höra, man blev så generad och alla dessa tårar som kom. Vi hade ju tidigare bestämt att jag skulle nog köpa henne till hösten och nu plötsligt vill dem seriöst ge henne till mig.
Det värmde så enormt att höra, man blev så generad och alla dessa tårar som kom. Vi hade ju tidigare bestämt att jag skulle nog köpa henne till hösten och nu plötsligt vill dem seriöst ge henne till mig.
Den dagen, jag grät av lycka. Som jag grät, kan seriöst inte med ord beskriva vilka lycko känslor jag hade. Jag tittade Lillan i ögonen och sa, vi ska aldrig skiljas åt!
I måndags denna vecka så hade vi tränat kör på en stund i arbetsrepet, brukar be henne gå runt mig. Ber henne stanna, ber henne komma, ber henne ta en travfattning för att stanna. Så jobbar vi lite lätt och kände det gick så otroligt fint. Så jag var liksom nöjd, släppte henne i hagen och tog kameran för att ta bilder på henne.
Då kommer hon och visar att hon vill fortsätta, så jag tänker att vi provar på löst i hagen.
Jag bad henne byta varv, hon följde mig med var enda liten rörelse och gjorde det jag bad om. Jag bad henne stanna till och direkt alert som hon var stannade hon till.
Jag blev en lite chockad över att hon faktiskt var så med, vi körde på lite latch fram och tillbaka. Jag skickade iväg henne med en fattning och hon studsade, tog galopp fattning och visade mig att hon älskade det.
Jag blev en lite chockad över att hon faktiskt var så med, vi körde på lite latch fram och tillbaka. Jag skickade iväg henne med en fattning och hon studsade, tog galopp fattning och visade mig att hon älskade det.
Känslorna i mig välde upp, man fick som en deja vu. Den där glöden, den där gnistan i mig hade tänts som jag kände en gång i livet med honom.
Det var som att jag plötsligt stod i tredje persons perspektiv och bara skådade mig och Lillan dansa runt tillsammans, mina tårar blev fler och jag försökte flera gånger hämta andan.
Så plötsligt stannar jag upp henne och då saktar hon in, men hon stannar inte utan går hela vägen fram till min höjda hand och sedan lägger hon sin nosrygg mot min hand och andas ut djupt.
Då brast jag.
Jag ville nypa mig själv, är detta på riktigt? Drömmer jag? Vad händer?
Vi avslutade där och jag bara krama om hennes hals, med mina tårar rinnandes nerför min kind. Jag viskade ett "tack för idag" till henne och sedan avslutade jag med en morot som jag brukar ge henne innan jag åker hem.
Efter denna otroligt fina dag, så inser jag att jag har verkligen mött min andra själsfrände. Det är jag och hon mot världen tills döden skiljer oss åt.
Jag är så tacksam att våra vägar korsades och att jag får äran att vara en del av hennes liv! <3
Jag är så tacksam att våra vägar korsades och att jag får äran att vara en del av hennes liv! <3
4 April 2020
6 år senare..
Tänk er att nu sitter jag här efter dessa år och läser igenom mina gamla inlägg, en tid som då var mig mycket kär tillsammans med älskade Dampen. Man blir väldigt berörd, känns i hela mig att han är mig förevigt saknad.
Att det gått hela 6 år sedan vi tog farväl, att tiden har seriöst passerat i sådan väldans fart att man knappt hunnit sitta ner och ta ett andetag.
Men efter denna tid och nu dessutom 4 år utan häst så har jag efter en del försök hit och dit funnit en väldigt trogen vän som fastnat i mitt lilla hjärta. Jag har funnit lycka på nytt att ta mig till stallet och jobba med häst. Denna lycka som jag hade då min älskade Damp fanns i mitt liv, denna lycka som varit mig så saknad under en längre tid.
Tänk er att nu sitter jag här efter dessa år och läser igenom mina gamla inlägg, en tid som då var mig mycket kär tillsammans med älskade Dampen. Man blir väldigt berörd, känns i hela mig att han är mig förevigt saknad.
Att det gått hela 6 år sedan vi tog farväl, att tiden har seriöst passerat i sådan väldans fart att man knappt hunnit sitta ner och ta ett andetag.
Men efter denna tid och nu dessutom 4 år utan häst så har jag efter en del försök hit och dit funnit en väldigt trogen vän som fastnat i mitt lilla hjärta. Jag har funnit lycka på nytt att ta mig till stallet och jobba med häst. Denna lycka som jag hade då min älskade Damp fanns i mitt liv, denna lycka som varit mig så saknad under en längre tid.
Trodde aldrig jag skulle hitta en häst igen, inte en som jag skulle kunna fastna för. Men det har jag faktiskt nu gjort, älskade Lillan.
Varmblodig sto född 2017.
Så följ nu med på våra upptåg tillsammans nu här i bloggen!
The Lovely Hope
e. Lovely Lidob (SE) - ee. Love You (FR)
u. Bussie (SE) - ue. Easy Lover
e. Lovely Lidob (SE) - ee. Love You (FR)
u. Bussie (SE) - ue. Easy Lover
Varmblodig sto född 2017.
Så följ nu med på våra upptåg tillsammans nu här i bloggen!