Vilken häst, vilken underbar häst vi har. Att just vi fått chansen att tillbringa vår tid med denna fina kille, det går inte beskriva med ord. Men så stolt jag över dagens träningspass, gisses. Tvingade Markus fota, men det blir ju alltid som det blir haha. Får skicka han på fotokurs! 

Nej, men fick ett par riktigt fina bilder måste jag säg. Dock är inte bilderna det viktiga nu, för det är hur underbart långt vi kommit jag och Dampen. Jag får bara tårar i ögonen av att tänka på hur mycket vi kämpat, hur mycket tid vi lagt ner ihop för att komma där vi idag är. All den stress som fanns, all den otålamod, all den tvekan....

 

Det är sjukt, det är overkligt i mina ögon... Vi är här... Han och jag... Vi står tillsammans. På vårt sätt, på vårt aldelles egna sätt...

 

Jag som gav upp, trodde aldrig jag igen skulle fina en ny själ i livet. Han gav aldrig upp, han stod kvar. Han fanns där, han försökte förstå. Varje steg... Varje andetag...

Åh, ni förstår nog inte den här känslan man får. Bara av att sitta där på hans rygg och känna den stora förändringen. 

 

Åh, älskade häst! <3

 

Först var han lite små bråkig, eller snarare jag gav fel signaler. När jag kom på mig själv så slappnade jag av, tog ett nytt andetag och sedan började om. Då jävlar, i gatan vad vi dansa runt jag och han. Hade så önskat Markus filma oss. Helt plötsligt gick allt bara "perfekt" mellan oss, han var så lyhörd för minsta lilla jag lade till skänkeln. Traven flöt på som bara den, bara jag som tappa balansen mellan åt och kom i otakt medans han härskade över marken som ingenting.

 

Vad hände med hästen? Haha vem förvandla han?

 

Fick dålig start först på vänster galoppen (hans lätta), men sedan när vi satte fart i höger galopp då satt jag bara och skratta, fick glädjerus (hans svåra galopp). Så fint han galoppera på, de är den bästa han satt hittils och för första gången behövde jag inte hålla om i galoppen utan han gick på självmant fint. Kände mig så stolt, satt där och kände hur tårarna välde upp. Min fina häst!

 

Jag hade nog kunnat skriva en hel novell om hur fint han gick idag och gråta till den, men nu delar jag nog istället med mig av bilder så får ni se! De två första bilderna är när vi först "bråkade", den sista kan ni se den stora skillnaden som blev helt plötsligt!