Dampen
Dampen, ja han heter DAMPEN!
- http://classic.atg.se/HastDetaljServlet?view=reguppg&hastnyckel=193077 -
En bra början säg? Hmm, kan ju först och främst säga att när vi sökte ute i hästdjuglen så letade vi efter en häst (Markus letade) som kunde passa Markus. En häst att ta på foder för kanske senare köp, en häst som hade kunnat lära honom och som även skulle passa till min lilla syster. Ärligt talat, var en Varmblodstravare långt ifrån det jag tänkte på till dem!
Men en enkel annons skulle förändra vårat liv föralltid, en enda enkel menning. Inget mer...
“vlb vallack 15år snäll med barn”
Så enkelt, det kändes väldigt skumt på sätt och vis. Men Markus fastna för den enkla menningen, han kollade annonsen om och om igen på hastnet. Han slutade liksom aldrig att kolla den, varje dag. Tog drygt tre-fyra dagar så fick han mig att gå med på att ringa.
Så Markus ringde, frågade om han fanns kvar och att vi var intresserade av att åka dit för att kolla. Lilla jag var allt väldigt skeptisk, kunde liksom inte tro att det skulle kunna vara en passande häst för Markus.
Men jag gav det en chans och iväg åkte vi, mot perstorp tror jag det heter. En bit var det att åka, men när vi väl kom fram förstod vi att det var ett travstall vi kommit till. Ser inne i bilen att det står en häst i en öppen port, eller hur man ska förklara det. Jag förstod att det måste vara den, så ut ur bilen klev jag och där... Just det ögonblick föll jag!
Han såg så genom snäll ut, han såg så oerhört gosig ut.
Så fick jag provrida, jag vågade egentligen inte först tack vare att jag väntade Alvin och inte var så långt gången. Men när jag såg när hon red (ägaren) så kände jag vilken trygghet han utsöndrade. Jag kunde därmed inte strunta i det, utan kände snarare mig tvungen att testa.
Upp kom jag, lite halv skakis och nervös. Började skritta för att lugna mina egna nerver, han var ganska lugn. Testade på att trava och jag dog för stunden, kände vilken fantastisk häst han var. Mer och mer föll jag för honom för varje steg han tog.
Trots att jag blev så kär, så var det som om något i mig tvekade rejält av en konstig anledning. Så vi sa att vi skulle fundera på det och återkomma. Vi åkte hem, vägen hem satt man och fundera. Tänk om han inte fungerar med de andra hästarna hemma, ska vi köra tillbaka han då denna långa väg igen. Tänk om vi inte får tag på transport, tänk om och tänk om.
En vecka gick, Markus kollade om annonsen var kvar på hastnet. Han väntade på svaret av mig, om jag tyckte vi skulle ta honom eller inte. Tankarna for, fram och tillbaka. Jag kunde inte hjälpa det, men det kändes av någon anledning som att det inte skulle vara bra först.
En vecka till mot helgen, en torsdag säger jag till Markus att vi satsar på det. Han helt glad, ringer upp ägarna i hopp om att han skulle vara kvar. Självklart var han det!
Så mycket riktigt så tog vi och hämtade honom 26 eller om de var 27 Februari 2011.
Han såg väl inte mycket ut för världen då, han behövde lägga på sig lite till då fodervärden före oss hade gjort honom rejält undernärd. Dem hade tagit hem honom pga detta och fått honom i något bättre skick när vi hämta honom. För mig vara bara tanken, LUCERN!
Men jag fick inte träffa Dampen så värst mycket efter att han kommit hem till oss, då jag hade graviditetskomplikation när jag väntade min son så gjorde det att jag fick bosätta mig nere i Lund. Så vår stora resa i livet började inte förens jag kom hem, första veckan i Maj.
Där börja liksom våran resa, han och jag. Helt omedvetna om varandra, två helt okända själar med inget samspel alls.
Trots min graviditet så började jag jobba honom, för att ha något att göra. Fördriva tiden, jag menar stå och longera tyckte jag inte var så farligt för då överrörde jag ju ej mig. Jag stod ju bara stilla på samma ställe!
Samt att jag ville sätta igång Dampen, ville få igång han så jag kunde börja rida han sedan när jag läkt klart efter förlossningen. Så, på med utrustning och ner i grushålan för att longera, han var alltid så snäll och man kände sig så oerhört trygg runt om honom.
Men det var bara skritt och trav till att börja med, jag testade en gång longera han i galopp och Markus var med. Markus fick ta honom för jag klarade inte av att hålla honom, så stark han blev och ville springa rakt fram bara i galoppen. Så vi hoppa över galoppen, eftersom för mig var det viktigare att han var stabil i traven till att börja med!
Men mitt under början av vår träning så envisade sig vår son att komma till världen tidigare än tänkt, så Dampen blev återigen stående ett tag. Eftersom jag fick göra kejsarsnitt så var det inte över populärt de första dagarna man kom hem att ut och träna, vilket jag heller inte fick för jag skulle ta det lugnt.
Dock kliade det så i mina fingrar efter allt sjukhusvistelse, jag blev allt mer och mer sugen på att börja rida. Mitt tålamod blev mindre och mindre!
Så två månader efter så satte jag mig upp i sadeln igen, fast var nogran att lyssna på min kropp och känna efter. Minsta lilla hoppa jag av, för att inte överanstränga mig eller skada mig.
Det var ändå helt underbart, varje gång jag red Dampen kändes som ett nytt äventyr. Jag var helt förälskad och blev bara djupare förälskad i honom. Mer och mer försvann den där tvivlande känslan om honom, mer och mer växte känslan av att detta är våran häst förevigt!
Då tyckte jag han var ändå rejält avslappnad när jag red honom, men utan snodd så flög huvudet i skyn och han blev ganska svår i mun visa gånger. Han har ju en sjukt lång tunga, vilket gör att utan tungfelsbettet så lekte han runt i munnen rejält!
Det som dock alltid var så sjukt lustigt, var att så fort min lillasyster. Min lilla syster på 10år satt sig på honom och trava, då kunde han helt plötsligt gå otroligt fint utan några hjälp medel.
Men gav upp gjorde jag ej, vi kämpade vidare. Men ridningen hölls inte igång konstant, det blev mer strö ridning hit och dit. Visa dagar gick det bara åt skogen, andra dagar gick han inte alls och sedan fanns det dagar vi höll på flera dagar i sträck!
Våren 2012, gjorde vi en nystart i livet och började skapa en ny väg i vår relation. En ny värld som skulle ta oss ett steg längre i vårt liv ihop, ett steg närmare oss!
Vi började med mer markarbete, började jobba mycket med bommar på marken. Han som var så hopprädd, visade sig älska bomövningar. Vilket vi även utvecklade senare, ju mer vi tränade!
Samtidigt som vi höll igång honom ganska mycket så började min mage återigen växa, då jag väntade vårt andra barn. Men jag red på, jag red så långt in i graviditeten så att till slut klarade jag inte ens av att komma upp längre. Magen tog i, var i vägen för att kunna kränga mig upp. Men underbart var det och jag kände mig så oerhört trygg på hans rygg.
Trots att dottern föddes i Augusti, så höll vi på och fortsatte hålla igång Dampen. Galoppen började bli riktigt fin, kände att hela han började förändras. Och jag kände mig rent utsagt riktigt lycklig, trivdes enormt med livet ihop med de underbara. Det går inte förklara den stunden i livet då allt verkligen känns på topp, helt perfekt kändes det av någon anledning.
Då kom droppen... Den som fick mig att kolapsa med mig själv en hel del, vi hade en sadelstöld i stallet. BORTA, fullständigt borta.... Bara tanken nu får mig at bli riktigt deprimerad, för det samtalat den morgonen förstörde en hel del i mitt liv. Jag såg ingen utväg, jag var så bortom mig själv, nere av olycka.
Visst, man var ju j*vligt glad att Dampen var kvar. Samtidigt tog det så hårt på mig, på oss och alla drabbade. Jag kunde inte vända mig in i sadelkammaren utan att känna den sorg och vrede i mig själv, ilskan över vad människor kan göra mot andra.
Det slutade med att vi flyttade Dampen och skaffade två ponnysar som han i princip bara stod med, aktivering av honom slutade totalt. Vi bestämde även då att nu blir han barfota häst, kasta av skorna. Hovslagaren skrattade åt oss och sa att vi aldrig kommer lyckas.
Allt mot oss, Dampen stod dag in och ut den vintern (2012 - 2013) och jag kände ångest över att han bara stod, för jag såg på honom att han var inte glad. Jag bad bara om lite tid att få finna mig själv tillbaka igen, han väntade dag efter dag. Längtan i hans ögon som kom så fort jag tog in han för att pyssla med honom.
Ruta noll och vi tog oss upp ur mörkret tillsammans. Tillbaka starta vi på nytt, vi gjorde en HEL omsattsning och där blev nog den största förändringen i vårt universum någonsin. Det var exakt denna dagen (bilden ovanför) som vi båda såg ett helt nytt ljus i livet, en ny väg och en ny möjlighet.
SÅ jag släppte allt runt om oss, sålde/lämnade tillbaka ponnysarna. För vi var inte glada eller nöjda med hur vi hade det.
Så vi återvände till stall Brandshult!
Med ny kämpar glöd och vilja. En ny start!
Det blev helt plötsligt det nya vi, vi fann oss. En vänskap jag aldrig trodde fanns, en relation jag aldrig trodde jag igen skulle få. Där var vi, där ÄR vi. Han och jag...
Bara bilderna får mig gråta, så långt vi kommit ändå, så långt vi tagit oss i livet han och jag. Som vi har vuxit med tiden ihop, vi har lärt oss så mycket av varandra.
Bara bilderna får mig gråta, så långt vi kommit ändå, så långt vi tagit oss i livet han och jag. Som vi har vuxit med tiden ihop, vi har lärt oss så mycket av varandra.
Det är otroligt, det är fantastiskt!
Ni låter vi livet fortsätta, på samma spår, på samma väg som den gjorde det senaste. För snart är vi där igen, där de känns sådär underbart härligt. Sådär lyckligt och denna gången får det fan inte förstöras, nej denna gången ger vi oss inte. Utan vi kämpar! :)
Trackback