Att sitta här och ännu spela upp det där filmklippet i huvudet när Dampen för första gången fattade galopp är obeskrivligt, jag får till och med tårar. Ännu ett steg i vårt stora gigantiska puzzel, ni anar inte hur mycket detta betyder för mig att bevittna.

All det arbete vi till en början lade ner, all den longering, löshoppning, tömkörning, "om"körning... Allt det, och mycket, otroligt mycket kärlek har nu givit ännu ett starkt resultat på rätt riktning. Andra ser nog inte den där otroligt lilla skillnaden som är FRUKTANSVÄRT stor för oss, jag menar varje dag som går tror jag att Dampen ska vara som han var igår. Det vill säga, jag vet hur han fungerar till 95%. De andra 5% är de som kommer för varje dag, de man inte har en aning om. Ingen lär känna sin häst till 100%, för det finns så mycket du aldrig visste om din häst.

 

De var ett så otroligt ögonblick och lyckan jag kände, den är så obeskrivlig. Jag känner den än, så jävla fin vänster galoppfattning!

 

Höger var lite bättre än vanligt, men fortfarande "rusade" han in i den. Men det är inte konstigt att den går lite sämre när han har svårt för höger. Han gick faktiskt fruktansvärt fint dessutom idag, trots att jag blev lite små nervig och pirrig tack vare lite publik. Jag gillar inte riktig att ha andra ögon på mig när jag rider, det är lite störande moment faktiskt. Samtidigt så tycker jag det är kul att visa upp sig när det går bra för en!

 

Dessutom kan det vara bra ibland att någon tittar på en och kan hjälpa en om man behöver stöd med något!

 

Den här hästen... Jag hade kunnat skriva långa noveller över hur fantastiskt det är att bara få ägna en enda dag till med honom. Han är verkligen mitt allt, ett allt jag vet redan nu att jag kommer ha svårt att gå vidare efter!

Men jag är så JÄVLA tacksam att jag får låna en av guds änglar, är tacksam för varje dag som han fortfarande stannar vid min sida och jag hoppas att han gör det i flera år till för han har inte lärt mig färdigt än!