Åh, måste börja detta inlägg med att säga till och börja med att jag gick hem från stallet och fick denna idée om att skrvia av mig här idag om just detta. Dock är det alltid så att när man inte har dator till hands så kommer man på de smartaste och finaste sätt att uttrycka sin text i, medans när man väl sitter där går det oftast inte som man vill.

 

De senaste dagarna har fått mig att tänka till ordentligt, eller rättare sagt har jag väl mer och mer insett vart jag står i livet inom hästvärlden. Jag har öppnat en port som nu magiskt nog står öppen till en värld jag aldrig hela mitt liv ens kunde tro. En värld som nästan bara skulle kunna hända på film, det trodde jag när jag var liten iaf.

Men varför jag blev inspirerad att prata om detta idag är för att jag och Dampen tog återigen ett grymt stort kliv i livet idag, de andra kanske inte såg det. Men jag gjorde!

 

Till att börja med vill jag berätta om Bozmoss, ni som tidigare följt mig vet precis vem jag pratar om. Det jag såg som "mitt allt". Och varför just honom, är för att jag börjat mer och mer inse att jag öppnade porten redan då, men förstod inte det för det var en så oerhört främmande värld för mig.

Bozmoss är en minishettis, en mycket nätt och glaciös sådan. En liten ponny som var HELT vild när vi hämta honom, aldrig hade haft människo kontakt och var då 9månader. Vad tänkte jag ens på då, haha?

 

Men dem där ögonen talade till mig, det var något som var "speciellt". Jag började samtidigt följa en tjej här på internet då under tiden, för hennes vältalande texter och filmer gjorde mig så grymt inspirerad. Jag ville bli henne, men utan att ens kunna något trodde lilla jag att det var en självklar enkel grej att bli. Det var bara att vifta på spöet så lärde sig han allt.
Men, i själva verket var det aldrig så himla enkelt. För något jag verkligen totalt blunda för var den där fina kommunikationen mellan häst och människa som de hade. En film visar inte allt jobb du lagt ner, för oftast vill du bara visa det bästa i filmen.

 

Bakom kuliserna fanns en värld som bestod av mycket kämpande, det jag aldrig såg. Jag såg en ponny som stegra och tänkte "gud vad coolt det ska jag lära min". Men mycket väl medveten om hur ung min ponny var och hur otam han var fick jag vackert väl inse att det var att lära känna honom först som gällde.

Vilket jag nu måste ärligt talat tacka honom enormt för, eftersom för mig kändes det som att en häst skulle gå hantera och bli vän med hur enkelt som helst. För så enkelt var det tidigare i mitt barndomsliv, allt var då så självklart.

 

För varje dag som jag spändera i denna hage, helt själv med honom för han hade då ingen häst kompis. Jag spändera nästan alla timmar i hagen hos honom på dagen, där satt jag i hopp om att han en dag skulle vända sig till mig och börja lita på mig. Det fanns dagar jag ville ge upp, dagar jag förhasta mig och vi klev ett steg bak. Men med tiden så började vi bilda en relation och han började se mig mer som en i flocken.

 

Jag skaffade mig sedan ett kort ridspö som nu blev till min typ pekpinne, jag knöt ett bala-band på den för att jag trodde det skulle väcka lite uppmärksamhet. Så vår färd tog en bra början, började lära han trick efter trick. Utan att ens vara medveten en sekund om att den där porten var öppen, men jag såg den inte.
Vi hade svackor, upp och ner. Dagar då vi sket i varandra och dagar som det var helt underbart. Men det var först när jag valde att kastrera honom som den STÖRSTA och FÖRSTA förändringen i mitt liv kom.

 

Jag hade börjat sätta in mig lite i NH, samt parelli läste jag lite mer om då. Vi hade då även haft Dampen i ett halv år när jag valde att kastrera BozMoss. Dampen och jag var inget då, dvs han såg mig bara som en människa som red och mata honom typ knappt det.
Jag minns några veckor innan hur irriterade jag var på att jag inte lyckats lära honom stegra. Minns frustrationen lite över hur jag så mycket ville få honom att kunna detta, tänk vad fräckt att få ens ponny att stegra på mitt kommando liksom.

 

Men efter kastrationen, då började jag nog få en insikt i denna nya ovanliga värld. För helt plötsligt började vi prata med ett helt annat språk jag och han, istället för att det var hästen Bozmoss hade jag nu funnit INDIVIDEN Bozmoss. Det var en helt främmande och ovanlig upplevelse, nästan skrämmande om jag ska vara ärlig vilket ledde till att jag ärligt talat "gav upp" det...

 

Dag in och dag ut, såg jag hans vackra små ponny ögon som stirrade på mig i hopp om att IDAG ska vi göra något kanske. Men, jag svek honom varje dag. Klappa på honom och sa, inte idag en annan dag. Samtidigt försökte jag ta itu med mig själv, varför ville jag undvika det? Vad var det som fick mig att känna att jag inte ville? Vad var jag helt plötsligt så himla rädd över?

 

Jag såg de vackra ögonen och kunde bara inte med det mer, en annons åkte upp. "han behöver den kärlek och ompysslan han behöver" var mina ord. Fast, det egentligen var jag själv... Då skylde jag på ekonomin istället!

Ville bara gömma mig, och där kom transporten infarandes. Det är nu dagen är kommen... Det är nu... Och efter att själv fått lasta honom, stänga den där SISTA dörren och sista ögonblicket vi slängde ögonen på varandra...

Mitt hjärta stannade upp, luften tog slut och de lyckliga nya ponny ägarna åkte hemmåt. Vad höll jag på med?
Tårarna forsade ur mina ögon, idioten jag har förstört hela mitt liv kändes det som. Det finaste jag hade i livet har jag jagat iväg som jag alltid lyckas göra på någotvis. 

Varje bild jag såg grät jag, så fort filmklipp syntes kände jag mig tvungen att kolla in och inse vad jag gått miste om. Jag grät, jag fick en kommentar en gång "åh lilla bozmoss, ni hade så fin kontakt mellan er". Jag grät ännu mer, andra hade liksom sätt vad jag inte såg. Den där främmande nya världen, var inkörsnyckeln till vårt nya liv, vårt nya förhållande och jag bara stängde den?!

 

 

Sista filmen, då vi två var på topp och jag började inse. Det var bara någon vecka efter denna som jag mer och mer slutade. Som jag mer och mer lät honom stå i hagen och kolla med sina fina vackra små ponny ögon efter mig. Bara att se tillbaka på filmen gör ont i mig, för jag ångrar så djupt in i mig att jag gjorde det val jag gjorde. Inte för att ägarna inte är bra, för han har det jätte bra. Utan snarare att vi, vi kunde varit större än någonsin för han ÄR min bästa vän.

 

Jag visste exakt vad hans kropps språk sa när han rörde sig, varje rörelse och varje steg. Mer och mer började han läsa av mig och vi började komma till den punkt när man inser att vi pratar samma språk. Var jag rädd för detta?

 

Till och med nu idag får jag en tår i ögat, för det där var VI. Han och jag ihop, ingen annan. Bara vi!

 

 

Ett klipp från innan vi fann oss helt!

 

När han åkt, så låg min ridning och allt nere på botten. Men försökte bygga upp den på nytt genom att sätta igång med Dampen och där startade vår verkliga resa igång, även om vi då redan hade haft han i ett år och lite till. Vi körde om honom, dvs började från grunden med körning samt att jag började mer med löslongering och löshoppning som jag märkte rätt snart att han tyckte det vart kul.

 

Sommaren åkte ner i botten igen, saknaden tog över en hel del och jag väntade Katey så orken försvann. Dampen fick nöja sig med kompisarna i hagen och det härliga sommarbetet.

Så efter Katey kom, började jag mer och mer känna ett enormt sug igen för att börja med Dampen. Jag hade även börjat läsa mycket mer ang. barfota hoven så mycket nya tankar och idéer hade börjat spela igång.

 

Den där magiska världen försvann lite ur min skalle, tror jag nästan bara ville glömma de vi hade. Så fokuserade hundra på Dampen, nu skulle han ha muskler och bli en fin ridhäst var mina tankar och vi satte igång. Jag minns hur stolt jag var över att vänster galopp hade börjat arta sig och börja bli något. Kände mig väldigt lycklig!

Men bakslaget kom då, tog över... Vi fick inbrott i stallet och sadlarna försvann...

 

Åh, den känslan. Jag gav upp, Dampen blev stående och jag klarade inte ens knappt att gå i stallet längre utan att känna en skarp kniv rakt in.

 

Där återigen föll vår relation lite på is...

 

Men nu kommer vi till det som jag nu vill komma fram till, efter mycket ord.

 

Den där boken öppnades på nytt, den där läskiga porten slog upp fast på ett nytt ställe. Jag började inse att vi fick mer kontakt jag och Dampen. Att han började lyssna mer på mig, han började lyssna på mitt kroppsspråk. Det första som fick mig att inse detta, att vi faktiskt började dansa med varandra var när jag sa stående i mitten av paddocken "byt varv" och bara visade med en typ handgest mot honom och han vände. Hela jag stannade upp och försökte ta in det som precis nyss hände. 

 

Hur i hela friden tänkte jag, samtidigt som jag var mycket väl medveten om den där porten som börjat öppnas. Började läsa mer om kroppsspråk och signaler, men de förstörde lite för mig när jag försökte tänka på vilket kroppsspråk jag använde mig av. För det var när vi "improviserade" och jag levde mig in i vår "improvission" som allt hände. Det vill säga, när jag inte tänkte på vad vi gjorde utan snarare bara gjorde något.

 

För varje dag som gick, så blev denna port bredare. Vår vänskap började bli allt djupare, nya ting började visa sig. Dels att vi var helt barfota, sedan att vi pratade med varandra på en helt annan nivå. Han läste av mig ganska lätt när jag bad honom komma, när jag bad honom sakta ner. Sedan klart finns det dagar som går upp och ner, men den lyckades på nytt framhäva den där nyfikenheten som alla hästar har. 

 

Denna port står helt öppen för mig att använda, det känns helt grymt att se det ärligt talat. Eftersom för varje dag som går lär vi oss något nytt ihop, ett nytt ord. Och idag visade han återigen mig en ny grej, att stanna på kommandot stanna helt.

Självklart använder jag mig av det, men att det hade befäst så starkt var fruktansvärt imponerande för mig idag. Men mitt kroppsspråk var nog rätt tydlig tror jag också, trots mörkret. Men att se ännu en väg som öppna sig i denna porten får mig mer och mer le, samtidigt som jag känner hur jag verkligen har gjort en förlust.

 

Vad var jag egentligen rädd för? Den frågan har jag ställt mig om och om igen. Varför var jag rädd?
Ibland tror jag att det bara kändes som att det var fel till att vägvisa mig i denna nya främmande värld, samtidigt som jag vill skylla på mig själv som bara gav upp. Men mitt i allt känner jag en ENORM tacksamhet att tack vare detta så står jag och Dampen varandra grymt nära. Vi leker en helt annan lek jämnfört med vad vi tidigare gjort i livet.

 

Släng sadeln, kasta bettet... För mig blev det en självklarhet, vet ni varför?

 

Ta en titt på exempelvis dressyrhästar i tävlingar... Vad ni ser eller vad jag oftast uppfattar att andra ser det är de där imponerande stegen, den där duktiga ryttaren och det fina "samspelet". Okej, ett typ av samspel har väl dem men inte på den nivå jag skulle vilja ha.

Vad JAG ser när jag ser på en dressyrhäst i tävling... Det är sällan jag ser en häst som inte smiskar och smäter ILSKET med svansen! Det är SÄLLAN jag ser en häst som inte har en nosrem, men varför har dem en nosrem? Jo, för hästen gapar om den inte har det och det ser ju inte direkt fint ut enligt de flesta... 

 

Fast... Då är frågan, VARFÖR gapar hästen?

Det finns en hel del små detaljer som kan få mig att rysa längs ryggraden. Små saker som gör att jag har svårt att titta på tävling, för jag har märkt att jag mer och mer blir ilsken av det och irriterad.

Men något jag måste alltid ha i åtanke då är att det som känns självklart för mig är inte självklart för andra, så jag måste respektera andras sätt om hästen samtidigt som de måste respektera mig!

 

"Det är inte magiskt förens ryttaren börjar lyssna på hästen"

 

Jag älskar den menningen, för den är verkligen så himla rätt. Det handlar inte om att ni nu ska kasta av skorna, sluta med sadel och bett. Det handlar om att du måste börja läsa av din häst och inte blunda för den. Började tänka dig in i hästens liv, hästen situationer. I VARFÖR den beter sig som den gör!

 

Där känner jag nu, att jag stressade mig in i Peppars "träning". Vilket jag nu ångrar, för dels han har inte kommit till ro i flocken och därför har han just nu ingen trygghet för så nära vänner är inte vi. Sedan märkte jag att det blev för mycket "han ska lära sig ha träns", "han ska lära sig ha täcke", "han ska tömköras innan våren"... Jag ställde helt plötslgit aldelles för mycket krav på honom, istället för att sakta ner och lära känna han!

 

Han sa till mig om det ordentligt känner jag. Så jag har klivit av den stegen och börjar på ruta ett. För allt annat kommer vi kunna göra sedan utan problem. För har vi bara tillit av varandra så kommer vi kunna stötta varandra och klara oss igenom allt utan större problem.

Men det är den där dörren jag måste finna först, så jag kan öppna den mellan oss. Och tyvärr så är det bara något som bara kommit av sig själv med de andra två jag pysslat med. Men nu vet jag lite mer säkert vad jag väntar efter. 

 

Folk får gnälla då, klart att jag hade kunnat tömköra honom så han lär sig allt det nu i vinter. Men jag känner att då gör jag det på tvång mot honom, inte på hans glädje. För hur mycket roligare är det inte om han nyfiket glatt är med på det jag intrudicerar till honom istället för att tvinga på han saker och bestämma att nu ska vi göra såhär?

 

Så för mig vill jag ha en vänskapsrelation med hästen, eller en typ av flockmedlems relation!

 

För ju mer jag och Dampen givit tillit till varandra, ju gladare känner vi för varandra och ju roligare har det blivit. Han litar på mig, jag på honom. Vi har en jävla bit kvar, självklart och tyvärr kommer man aldrig fullt lära känna individen Dampen helt för det gör man aldrig med djur eller andra människor. Det finns alltid något nytt att lära!

 

 

Paulina och Alvin, gud. Detta är de två som har inspirerat mig stark. Som har fått mig att ta ett nytt kliv ut ihop med Dampen. Hon har fått mig att se hästvärlden i ett helt annat perspektiv som jag hela tiden förr blunda för kan jag känna. Hon är min idol för att vara ärlig, och det är sådanna här människor jag vill ska växa inom hästbranchen. 

 

 

Asså... Den relationen, visst detta är inte den nyaste filmen på dem. Men som de vuxit från de dem först var!

Helt grymt och att då inse att jag mer och mer börjar få den kontakt med Dampen, genom att bara våga släppa på all utrustning, skorna och sedan även se in i hans själ och börja tänka mig i hans liv. 

Att börja dansa ihop med honom mer, att börja bilda ett OSS. 

 

Han och jag!

 

Jag älskar att ta hjälp och dra lärdom av andra, speciellt via filmer samt praktik. Därav tycker jag det är grymt kul att vara i stallet när Linda är där, för hon har lärdom inom visa saker jag inte knappt hade ett finger ens i som jag redan känner nu att jag lärt mig rejält mycket av. Jag lär mig bäst av att se, granska och fundera, samt diskutera. Och Linda är den första hästpersonen jag mött som ens man kan diskutera med som respekterar det jag tycker. Annars har jag aldrig vågat diskutera tidigare kring, har fortfarande svårigheter med det, min syn om hästar samt andras.

 

För de flesta man pratar om det med blir för mesta dels arga för en liten stolthet tar över och tror att den har fullt rätt och alla ska hålla med den! 

Jag säger bara, våga ta hjälp. Våga diskutera.

 

Kan hålla på i evigheter känner jag med denna text, men det var lite i vad jag kände att jag behövde klicka ur mig. Imorgon tänkte jag förklara för er hur jag ser ridning, ridsport osv!