Åh, kom till stallet och såg fram emot en härlig rolig uteritt ihop med Frida. Jag brukar inte rida ut så ofta då det är något jag inte direkt faller intresse för. Jag är en ren dressyrkärring och håller mig inom paddocken för det mesta, men ibland kan det vara härligt med en tur ut.

 

Dock efter idag vill jag ALDRIG rida ut igen... Börja med att Dampen först var ganska lugn, lite spänd (vilket han självklart brukar vara vid uteritter) men ändå lugn dock ville han hela tiden vända hem. Medans Musse vart lite halv nervös och spänd. Vi fortsatte bara på, tänkte för mig själv att det var väl bara tillfällighet. Jodå, hästarna lugnade sig lite mer när vi kom in en bit i skogen så vi bestämde oss för en av de långa rundorna (2timmar).

 

Så först vägrade nästan Dampen fortsätta där vi skulle gå rakt fram, han ville ta vägen till höger. Försökte med skänkel, vikt, tygeltag för att vägleda han att vi skulle framåt och han näst intill bara ignorera de. Men så insåg han att lilla Musse skulle rakt fram och slutade protestera. Han fortsatte och kolla efter sig, kolla bakom hela tiden. Så tillslut blev jag nästan lite tjurig över att han hela tiden ville vända sig, så bad Frida att rida först av oss och se om det är därför Dampen höll på.

 

Det blev lite lugnare, men fortfarande mellan åt kollade han bakom sig. Vi började trava och då kände jag hur han spände sig oerhört mycket, kunde inte få lugn i honom alls. Det var som en stubin som satt eld och att det inte dröjer länge till innan den exploderar. Jag ignorera detta lite, tyckte bara han började bli löjlig!

 

Så bestämde vi oss för att rida vänster i en kommande korsning för sist red vi åt höger, men då låg elledningen på marken och Musse han TVÄRSTANNA och stirrade rakt upp i skogen. Och så explodera han, näst intill började skena iväg med Frida som fick kontroll rätt snart. Dampen hoppade också till, men lugnare. Så jag bestämmer mig att rida fram och se om man kunde passera denna elledning på något sätt, men det var ingen idée och återigen kasta sig Musse nervöst och spänt i ett försök till att skena.

 

Frida fånga han igen, och vi bestämde oss för att vända om och ta en annan väg. Därefter var tornadon släppt, Dampen var SJUKT spänd, tippade på tårna hela tiden. Stanna?! Det fanns inte på världskartan, minsta lilla jag rörde en skänkel så trava han... Han blev helt plötsligt ett "monster", Kände mig verkligen VÄLDIGT liten helt plötsligt, försökte inte att tänka på det utan visa mig envis och att jag inte var rädd fast egentligen var jag det på sätt och vis.

 

Musse var så nervös så han bajsade hela tiden, det bara rann ur honom... Vid ett tillfälle så fick jag inte stopp på Dampen knappt, försökte få honom att göra volt men vad det var för något visste han inte heller. Han skulle bara tippa rakt framåt. Så jag böjde mig fram och tog tag i sidan på repgrimman och drog hans huvud mot mig så han blev tvungen att följa med, då kunde jag avbryta han lite och få honom att göra några volter. Men likt förbannat återgav han sig till de där jätte hemska läget...

 

Vågade inte trava, vågade inte något för att han var så spänd och skrämmande ärligt talat. När vi kom till stallet hade han lugnat ner sig igen, så gav mig in i paddocken för att trava lite mer. Kände att jag behövde känna av så det kändes bra, vilket det gjorde. Han var sig själv igen, lyssna på minsta lilla. Allt var som vanligt...

 

Jag HATAR uteritt... Aldrig igen, ärligt talat... Aldrig... Markus får sköta den biten, men jag kommer inte göra det igen. Så obehagligt och äkligt, så okontrollerat det var!

 

Nej, då får jag va mesig och hålla mig till paddocken! :(