Det har tagit mig ett par dagar att bara smälta in allt som sker just nu mellan mig och Lillan, att bara förstå. Så idag tänkte jag att jag ska sätta mig ner och försöka förklara vad som händer, försöka förklara känslorna jag känner. För det är lite som en dröm just nu, jag kan inte ens tänka på det för då tårar mina ögon upp direkt av alla känslor jag känner inom mig!

 

Igår hände något mellan mig och Lillan som jag inte riktigt kommer kunna förklara tillräckligt bra. Det var så otroligt magiskt att jag börjar gråta när jag bara tänker på det.

 

Tänkte jag tar det i ett eget inlägg och här är filmklipp från dagen. Vi latchade mest runt, jag och Lillan. Efter ett så vackert ögonblick dagen innan så tänkte jag lite "desperat" att nu ska vi fånga massa fint på film när min lilla syster följde med till stallet.

 

Peppad var jag, men Lillan var inte riktigt lika med. Det var helt enkelt inte den bästa dagen, men samtidigt vart det klart inte det sämsta heller. Så klippte ihop filmklipp för nöjet skull ändå, mer för att ha något att se tillbaka på i framtiden!

 

Men älskade lilla hästen, hur underbar är hon inte?!

 

Vi växer mer och mer, för er kanske det inte är mycket i filmklippet men för oss är alla dessa små stegen början på något stort. Får ofta frågan om varför jag inte börjat med sadel och liksom tagit klivet åt inridningen mer...

 

Helt ärligt så är Lillan 3år i år, i mina ögon är hon en bebis. Jag känner lite som så, hon la sina travskor på hyllan för ett halv år sedan. Då var hon i full gång med träning och tävling, hon har liksom inte riktigt i mina ögon fått växa och va bebis.

 

Ta mig inte fel, för alla gör olika. Men jag känner att istället för att stressa med allt, tanke på att hon redan är en väldigt upp i varv personlighet så försöker jag backa bak bandet och få en mer avslappnad "miljö" med henne. Där vi båda trivs med varandra och där vi båda litar 110% till varandra.

 

För att åtstadkomma detta så börjar jag att bygga ett band, en vänskap för hon är lika mycket individ som jag är. Jag vill inte att hon ska uppleva mig som stressfull, jag vill att hon ska uppleva mig med glädje och positiv energi. Jag vill att vi tillsammans ska bara njuta och tycka det är roligt!

 

Min tanke är att rida henne en dag, såklart. Men det är inte därför jag har häst, jag är inte ute efter att bara rida. Jag är ute efter en fin relation med henne, för det jag får i utbyte av att umgås med henne är ren terapi för min själ. Sen om jag rider, promenerar brevid eller om jag bara sitter i hagen och glor på henne när hon äter. De spelar liksom ingen roll för mig!

 

Hon är 3år, vi har förhoppningsvis flera år tillsammans att leva med varandra. Så de kommer, när vi båda är redo för det klivet!

 

Men jag har insett, att hon är verkligen min andra soulmate i livet. Jag har insett att vi två är som skapta för varandra. Hon förstår mig och jag förstår henne, vi klickar otroligt fint! <3

Kan vi alla bara ta ett ögonblick och skåda hur Lillan´s röv seriöst skjutit i höjd?

Frågan man kan ställa sig är hur mycket hon tänker växa till, vilket kan bli intressant och följa. Har tyvärr inget att mäta med, får skaffa en tumstock och se men ögonmått så skulle ja säga 162 cirka i manke?!

Gissar på att hon skulle kunna sluta som 165-168cm i manke, men det återstår att se.

Märks också att hon är inne i en växt period för hon är lite små grinig mellan åt, antar att det tar mycket på henne att växa!

Bortsett från hennes fina röv så har dagens pass gått suveränt, jag rotade fram en gammal repgrimma ifrån Dampen som var förstor för honom men som passade Lillan toppen. Hon är ju ganska stor från nacke till ganasch.

Sedan min älskade arbetsrep som jag är tacksam över att jag faktiskt sparat med mig, det bästa som någonsin funnits kan jag lova er. De är så lätt och samtidigt så bra kvalité, minns tyvärr inte vart jag köpte det eftersom det är snart seriöst 10år sedan. Men den kostade banne mig 500-600kr, vilket den verkligen vart värd!

 

Idag fokuserade jag mest på frammåt knappen och stanna, hon är lite trög fortfarande men det är ögonblick där hon lyssnar direkt. Jag tryckte på med att få henne göra en travfattning och direkt stanna sen, hon var så otroligt duktig. 

 

Som sagt, svårare i höger varv, men jäklar vad hon försöker ändå. Fattningarna blev första stunderna till stuts och hopp, tack vare lite energi som hon kasta ur sig. Men efter en stund blev det lite lugnare. Jag vill inte jaga på för mycket, så det lilla hon ger är jag tacksam över och så får det vara till nästa gång. 

 

För mig är det mer viktigt att hon känner glädje för att träna än att hon ska bli svettig och ha travar i flera varv omkring mig. Där tänker jag väldigt olikt många andra jag stött på, för jag vill att hon ska vilja vara med. Jag vill inte stå med massa spön och jaga på, jag vill att vi båda ska vara delaktiga och att hon vill va med själv på det.

 

Så det tas i hennes takt, men hon har börjat visa mer nu. Hon har börjat bjuda mer på sig själv och det är så kul, det får mig att bara vilja fortsätta.

Återigen testade jag byta varv några gånger, vilket hon hängde med på lite bättre idag. När jag byter varv brukar jag byta hand med arbetsrepet och sedan i princip dansa förbi framför för att visa att jag vill hästen ska gå andra hållet om mig istället. Svårt förklara, ska se om jag kan filma en dag för att visa.

 

Hon börjar haja detta, vilket ger ett bättre flyt under "longeringen" som sker. Var nån gång hon stannade upp och funderade på vad jag ville, men det var för att jag själv inte var tillräckligt tydlig.

 

Det är dock det som är tufft när man vart så van vid att göra detta med Dampen, han följde på utan problem och läste varje signal jag gav om den var så liten som möjligt så förstod han och jag förstod honom. När man då står nu, med en totalt grön häst, vi pratar inte fullt varandras språk ännu. Så kan det bli lite konfundersamt ibland.

 

Men det kommer, träning träning och träning. 

 

Det som för mig dock är viktigast är skynda långsamt, jag ska rida henne en dag. Men den dagen är inte kommen ännu, just nu vill jag att både hon och jag ska känna oss bekvämma med varandra från marken. Vill inte kasta mig upp på henne innan dess, sedan tar vi steg för steg när vi känner oss redo!

 

 

Just nu händer det inte direkt jätte stora saker för er kanske, men för oss så är allt smått väldigt stort just nu. Mycket är nytt för oss ihop, vi håller på att fortfarande lära känna varandra. Jag får se hennes punkter och hon ser mina!

 

Men det senaste har det "bara" blivit stallmys, där vi stått i stallgången och jag borstat igenom henne. Jobbat mycket med att lyfta på hennes hovar och att ta på sig grimman.

 

Men allt det där lilla blir enormt stort för oss, hon gör en hel del framsteg i mina ögon. Idag var även mina tjejer med i stallet, dom borstade Lillan själva en stund och bara det att jag vågar släppa mina barn nu att borsta henne säger ganska mycket.

 

För några veckor sedan hade jag inte vågat alls, just för att hon inte stod stilla. Då ska jag ändå nämna att idag var en sådan dag där det hände så mycket omkring stallet att hon var lite små nervig och ändå vågade jag låta Malia och Katey stå omkring henne och borsta.

 

Nästa vecka ska vi jobba på lite mer i longeringen tänkte jag, samt promenera någon dag igen.
Måste ju också visa hur underbart hon bemöter en när man visslar på henne i hagen, hon kommer alltid springandes glad och redo inför kommande träning.
Sedan fick hon en ny grimma, men inser att hästen behöver xfull eftersom hon är ganska bred ifrån nacke till ganascherna! 

 

Denna dag så följde min lillasyster och min systerdotter med mig till stallet, utnyttjade såklart tillfället och dem fick fota lite när jag och Lillan körde på.

 

Just nu är varenda litet steg ett träningsteg för oss, oavsett hur simpelt och vanligt det är för andra så är det stort för oss just nu. För det första, en simpel sak som att stå i stallgången. Bara stå där avslappnat och lugnt, det är ett otroligt stort framsteg för henne att börja göra det.

 

Sen kommer dagar då det är mer utmanande än andra, dvs när det händer mycket omkring oss som gör det svårare att slappna av.

Sedan gav vi oss ut en runda, lilla Teddy fick följa med och det uppskattade han. Lillan å andra sidan blev lite mer utmaning av när hon hade hagkompisen med sig, dels vart det jobbigt att gå efter honom och sedan tappa hon konsentrationen totalt på mig till en början.

 

Men när vi kommit en bit och jag stannat flertalet gånger för att få henne släppa tankarna på honom och försöka fokusera på mig så började hon slappna av mer och vara mer uppmärksam. Provade till och med ta fram henne i trav vid sidan om, gick sådär. Hon har lite svårt att koppla varför jag går brevid och varför vi gör det vi gör ibland.

 

Allt är ju nytt fortfarande för henne liksom!

 

Påväg hem så var det plötsligt en sten vid ena sidan av vägen som var oerhört läskig, denna sten blev dagens största utmaning. Där stod jag tålmodigt och försökte bjuda fram henne att hälsa på Mr. Sten, Lillan försökte först "fly" problemet genom att flykt instinkt kikade in och hon försökte dra iväg.

Jag ställde tillbaka henne och återigen bad jag henne komma fram och hälsa, hon kommer då i ett läge där hon osäker tittar på mig, trampa lite rundor och bara frustar åt stenen. 

 

Jag försöker bara med lugn röst och stå stadigt att prata med henne lugnt och berömma så fort hon visa minsta framsteg. Tillslut tog hon sig fram till stenen, skakade av rädsla och halv panik. Hon nuddade näsan och sniffade...

 

Då såg man plötsligt hur hela kroppspråket ändrade sig, från så spänd till så avslappnad. Precis som att "aha, de är bara en sten!". Så hon började äta gräset vid sidan om istället och jag berömde henne massor för att hon vågade sig fram tillslut och övervinna detta "monster". 

 

Tillbaka vägen hem var hon bara så otroligt fint uppmärksam, blir så glad verkligen av att se henne och hennes positiva energi. Hon dessutom slappnade av helt påvägen hem och det var en otroligt förvandlig att se. Att hon kunde gå förbi gården med massa bröten utan att ens bry sig vilket hon dem andra gånger varit helt explosiv vid.

 

 

Jajjemän, det skulle jag vilja säga. Här har man ett tre årigt sto som stått sedan höstas, då innan kördes hon och tävlade trav. Men travskorna har lagts på hyllan och nu i mina ägo ska älskade Lillan skolas om till ridhäst.

 

Hon är ganska grön så att säga från just ridträning, markarbete och den biten. Vilket också märks en del ju mer vi hittar på.

 

I dagsläget är Lillan en mycket vaken häst, väldigt på tårna. Hon är full av energi, ett riktigt kraft paket och hennes storlek gör det inte alltid lättare när man själv är en liten "dvärg".

Så mycket av träning just nu består av att hon ska landa i sig själv, hon ska slappna av och hitta ro i kroppen tillsammans med mig. 

 

Tyvärr har jag varit bort i över två veckor på grund av att jag var ganska sjuk, om det var denna corona som spökar runt vet jag ej eftersom bara riskgrupper testas. Det var oavsett riktigt segt att inte kunna åka till Lillan och jobba med henne!

 

Så idag var jag äntligen där och för första gången så provade jag longera henne. Hon har longerat tidigare, men det var nog ett väldigt bra tag sedan.

 

Lillan höll på skutta och stegra, sparka bakut och massa olika konster första halv timmen. Dum som jag var hade jag inga handskar så brände till ena fingret ett par gånger. Hon var full i energi och låtsades först som att hon inte förstod vad jag riktigt ville.

 

Men med min envishet så tröttnade hon tillslut, då gick hon knappt få fram i trav nästan. Haha, men hon skrittade runt mig i båda varven. Skickade ut henne ett varv, stanna och berömde massor. Så höll jag på ett par gånger tills jag kände att hon var ganska avslappad. Lyckad träning tillslut och det var riktigt roligt faktiskt.

 

Se om hon bjuder lite mer på det imorgon, tänkte vi kör på likadant imorgon igen!

 

6 år senare..
Tänk er att nu sitter jag här efter dessa år och läser igenom mina gamla inlägg, en tid som då var mig mycket kär tillsammans med älskade Dampen. Man blir väldigt berörd, känns i hela mig att han är mig förevigt saknad. 

Att det gått hela 6 år sedan vi tog farväl, att tiden har seriöst passerat i sådan väldans fart att man knappt hunnit sitta ner och ta ett andetag.

Men efter denna tid och nu dessutom 4 år utan häst så har jag efter en del försök hit och dit funnit en väldigt trogen vän som fastnat i mitt lilla hjärta. Jag har funnit lycka på nytt att ta mig till stallet och jobba med häst. Denna lycka som jag hade då min älskade Damp fanns i mitt liv, denna lycka som varit mig så saknad under en längre tid.

 

Trodde aldrig jag skulle hitta en häst igen, inte en som jag skulle kunna fastna för. Men det har jag faktiskt nu gjort, älskade Lillan.


Varmblodig sto född 2017.

Så följ nu med på våra upptåg tillsammans nu här i bloggen!