Idag red min lilla syster Dampen, så hade vi Angela och Florensi med oss ut samt att jag red då Power. Tog en skrittrunda, vilket var mysigt.

 

Det är dock en liten ubåtsresa man nästan gör på Power, haha. Vingligt och halvt ostadigt, sedan ömmar han mellan åt när de blir för kraftigt grus. Vi tog ändå den väg som är hyffsad fin, men det gick bra trots allt. Märkte dock att nästan hemma så ömmade han knappt, vilket är framsteg tycker jag. Men det är ju en vane sak, precis som om vi själva skulle gå barfota på grovt grus, ju mer van man är destu mindre bryr man sig.

 

Första turen ute och första i trafik för oss två ihop, han brydde sig inte speciellt. Dock blev han lite små nervig när Florensi travade i förväg ifrån oss trots att Dampen var kvar framför oss. Men han är lite små kär tror jag också i henne, för när hon lämnar hagen så står han och ropar på henne.

 

Det gick bra annars, han var lugn och fin och även Dampen var ganska lugn idag. Dampen markerade inget heller återigen så nu verkar det verkligen ha blivit bättre.

 

Kom två cyklar också och ingen av hästarna brydde sig över det heller. Trodde ändå Florensi skulle reagera lite, men nej då. Däremot när vi kom in på en skogsväg med mycket buskar på båda sidor av vägen så en bit in på vägen kom de upp ett djur förbi springandes över vägen precis bakom mig och Power så han hoppade till i lite små panik framåt. Lugnade sig ganska snabbt, men en annan hade ju hjärtat upp i halsgropen. Dampen reagerade också, men han lugnade sig också. Florensi brydde sig inte ens, men hon gick en bit längre före oss.

 

Väl hemma igen så borstade vi av hästarna, klappa om dem och pussade på dem. Sedan fick de sin mat, därefter ut i hagen igen. Mysigt idag, imorgon blir det mer markträning tänkte jag. Tänkte öva på förhållningar, lite bommar och backar med Power. Dampen ska ridas av Nicole en sväng imorgon, vilket ska bli lite kul. (Nicole är min syster dotter som ej bor här omkring)

 

 

För att visa er början på en resa mot framtiden så är detta hur Power´s hovar ser ut nu, den till vänster är han vänster fram. Därefter kommer vänster bak, sedan är höger bak och sist är höger fram.

 

Han har haft skor på fram, men när vi hämtade honom tappade han skon på om de var vänster. Så han hade bara en sko när han kom till mig, tog ut hovvårdaren och hon pillade lite lätt på hovarna och drog av skon. Han kommer ju spricka lite nu till att börja med precis som Dampen gjorde första taget, samt att han är lite öm på grus men det tar ju sin tid och vi har all tid i världen. Sakta men säkert som jag säger!

Dampen tog ett halv år så slutade han ömma, det är ju olika från häst till häst. Så denna resa kan bli intressant att se, den förändringen som kommer att bli. Men Power hade mycket finare hovar än vad Dampen hade till en början, mycket mer stråle dessutom och finare strålar!

Så om en månad kommer hovvårdaren igen, så då kommer de upp förändringsbilder! :)

Då startar jag ett nytt kapitel, med en ny bok nu. I onsdags hämtade vi hem, Power Nine. Efter det har Dampen faktiskt inte blivit mycket riden för att erkänna. Han kom ut igår, då My fick låna honom för en liten sväng ut samt att han idag blev utskrittad av Emma barbacka. Jag gick med små tjejerna och Dampen visar fortfarande bara bättring. Dock vart han lite öm i kroppen idag märktes, återigen har jag inte koll på hur dem red igår....

Men vilket fall så red jag Power för första gången idag, vilket gick bra. Men han är väldigt obalanserad, väldigt grön och oerhört känslig för skänkel. Red han enbart i skritt idag, körde lite volt "arbete". Kände att det inte är lönt att gå vidare till trav när inte ens skritten är så toppen för tillfället. Han behöver stärka upp sig, så mycket backar och markarbete ska vi jobba på.

 

Men ack som jag kände att det klickade, även om jag trivs med Dampen så kände jag att detta är verkligen en "kristine"-häst. Ville liksom bara fortsätta rida honom, sitter redan och längtar till morgonens uteritt. Det var riktigt kul att få en så stark känsla bara på första gången, antar att det är mycket positivt. Ser en fin framtid för mig och honom, men rolig träning.

 

Vi får väl se vart vi tar oss!
Här bjuder jag på en bild som min lilla syster tog på oss, ska göra ett träns och bett byte men red i hans första gången för att han är van vid det och innan jag själv vet hurdan han kändes. :)

Oj, visste inte att det fortfarande var personer som följde denna blogg. Såg det nu när jag logga in på statistik. Vad roligt att se trots allt. Man blir väldigt glad av det faktiskt.Då får man det där drivet att vilja fortsätta, även om man inte alltid kanske har tiden.

 

Jag tittade ut genom fönstret i morses, funderade på när jag skulle planera min lilla skrittrunda ihop med Dampen. Vädret såg lite halv opålitligt ut och precis som jag tänkte började regnet falla. Suck tänkte jag, ska man vänta? Men samtidigt så kändes det inte direkt som någon större idée att vänta då de skulle komma små skurar fram och tillbaka hela dagen.

 

Jag tog in Dampen, började på att borsta igenom honom och kolla över honom. Då slutade regna och jag tittade ut över de lite halv gråa molnen. Min tanke var då "bara det inte börjar åska, så är det väl ingen fara".

 

Tog på tränset med Indianhacket som jag köpt ifrån Playlovelearn.se, tredje gången jag red med det. Måste ge en varm kommentar faktiskt om det då jag tycker det fungerar helt utmärkt. Dampen är nu förevigt fri från bett i munnen. Värt att testa för er som är intresserade av att rida bettlöst!

 

Gick igenom hovarna lite snabbt för att kolla dem, såg att han håller på tappa lite mer stråle på ena fram. Vi hade en liten nergång nu då dem kom ut på bettet, men det är ju sockret i gräset som är en liten bov där. Det ör typ borsta, förutom att han håller på att tappa den sista biten nu för att strålen ska se fullt frisk ut igen.

 

Tog dressyrsadeln på idag, just pga att han var otroligt löjlig sist jag red då han ropade efter Florensi och tyckte det var så läskigt att hon inte var där. Då är mina barbackaskills inte de bästa känner jag, för många snäva svängar och spänd Damp-kropp på det, nej min balans kommer inte hålla för det nu iaf. Har dock sagt till Angela att jag ska bli bäst på att rida barbacka, men vi har hela sommaren på oss att öva!

 

Så dressyrsadeln på, och ut från stallet for vi för att jag skulle hoppa upp. Först ifrån gården spände han sig ganska mycket, tror han fått lite seperationsångest nu de senaste just för att man inte varit så aktiv omkring honom ett tag. Tappat ledar-rollen lite eller hur man ska förklara det.

 

När vi väl kom ut ifrån gården slappnade han av och tyckte istället det var kul att få komma iväg. Han återigen markerade inget, så allt kändes riktigt bra. Kom till en bro, där började han först tramsa lite för de speglade sig lite i vattenpölarna. Liten diskution senare så gick han över lugnt och insåg att det var inte så himla farligt.

 

Denna runda tar 40min att skritta, jag är sämst på detta med kilometer etc så därför skriver jag hur många minuter istället. Haha, vilket fall som så när vi kommit halva rundan så kommer man till ett ridhus på höger sida och en åker på vänster. Där hade dem pressat vita rundbalar, vilket var också lite små läskigt självklart. När jag fått han att slappna av och precis kommit till ridhusets början så står de ett par personer med transport lite längre ifrån. De tittar på oss och diskuterar.

 

PANG! säger det och världens ljus sken kommer på åkern, Dampen rycker till av skräck och jag flyger med. Vi står stilla några sekunder och jag känner bara Dampen´s häftiga andetag, mullret kommer och låter väldigt högt. 40 meter ifrån slog alltså åskan ner på åkern. Lite små panik i mig själv blir jag och Dampen ganska eniga om att vi tar en galopp de sista 30metrarna innan skogen för att snabbt komma in där.

 

Vi båda slappna av inne i skogen, kändes mycket tryggare då jag alltid fått höra att åskan söker sig efter högsta punkten. Vet ej om det är sant, speciellt inte när åskan random slog ner på åkern som hade fullt med träd omkring sig.

 

Men det kändes iaf tryggare för stunden och så kom ösregnet. Både jag och Dampen suckade ganska högt samtidigt lustigt nog, pisseblöt blev vi båda. Den 20minuters skritten hem var riktigt seg, Dampen blir alltid lite extra seg när det regnar. Det mullra till några gånger, men ingen blixt kunde vi se i vilket fall.

 

Väl tillbaka så stod vi en stund på stallgången och bara myste, borsta av han lite snabbt och lade på han sitt utetäcke. Sedan fick han sin mat som just nu består av Äppelcidervinäger, Mineraler, äpplen. I vanliga fall har han lite lucern hack med, men självklart i förr går när vi skulle åka handla hade inte djupfeltds öppet så vi kunde köpt då lucernen är slut. Så nu får vi vackert vänta till måndag.

 

Brukar annars ALLTID va noga med att vi har allt hemma innan det tar slut....

 

Han dör ju inte vart fall, så får man väl se det. Nu står han ute i hagen, i regnet och äter hö nöjt ändå. Jag har precis kommit in och bytt om till pjamasbyxor samt skriver detta inlägg. Ni får nu alla ha en fin lördag!

 

                                                      // K.W.

Vilken fin midsommardag det är, men att fira den speciellt är inget jag gör. Är väl uppvuxen med att man dansar kring midsommarstången samt äter massa mat, men ärligt talat har jag då aldrig sätt menningen med denne högtid samt aldrig tyckt den vart direkt speciell.

 

Istället ägnade jag denna eftermiddag/lunch åt att träna lite markarbete med Dampen, eftersom det blev en skritt tur igår barbacka så bestämde jag mig för att han skulle få trava lite idag. För lite uppvärmning så började jag med favorit stället, Dampen fick gå upp och ner två gånger i båda varven, dvs fyra gånger i skritt. Det gjort det gott för ryggen, slog mig dock lite efter att kanske är det inte det bästa med så brant nerför till och börja med.

 

Dampen tycker det är kul med markarbete, han lyser alltid upp lite extra och trivs med det. Men nu de närmaste månaden så har jag bestämt att enbart jag ska träna honom/hantera honom. Just för att jag känner då att jag har kontroll över det hela och koll över vad som händer kring honom.

 

Vi gick över till den plana marken, eller ja den är ganska gropig numera så ska se om inte min käraste make kan köra ner med traktorn och harva till det där nere. (kan vara en anledning till att han stuckat sig kanske)
Ställde mig där de var mest jämn mark, lade ut lite bommar för att göra några varv i trav. Dampen trava på riktigt fint, lite små stel och spänd men slappna av ganska snabbt. 

 

Blev inte länge vi höll på, då jag inte ville trötta ut Dampen för det är verkligen inte mitt mål med träningen. Utan snarare för att både jag och han vart väldigt nöjda. Det lilla är ganska mycket ändå, tro det eller ej.

 

Sedan gick vi upp till stallet, där han fick sin mat och borstades av lite efter träning. Snodde även ett av Angela´s äpplen som hon hade med sig igår till stallet som jag gav till Dampen, kände mig verkligen som en liten tjuv där men för Dampen´s skull så blev han vart fall nöjd.

 

Nu står han nöjd ute i hagen, äter lite hö (vi stödfodrar) samt hänger med sin tjej. Oja, det är verkligen HANS brud vill jag lova!

Måste även berätta lite snabbt innan jag avslutar detta blogginlägg med filmklipp att jag blev så oerhört trött på Dampen´s man nu för några dagar sen då han rullat sönder halva igen så han är nu förevigt en häst med stubbman!

                                                                          // K.W.

Det har hänt väldigt mycket sedan sist jag ens tittade in på denna blogg, jag har haft tankar flera gånger om man skulle stängt ner den. Men så flera gånger har liksom jag ångrat mig och bara låtit den ligga åt sidan, tills idag då jag faktiskt tänkte ganska mycket på denna blogg samt hur det är nu med Dampen.

 

Till och börja med kan jag berätta att Peppar bytte jag mot en shetlandshingst. Det vart lite för att vi flyttat till gård och jag innehar nu ett stuteri var jag föder upp shetlandsponnier. Sedan det som också gjorde lite att jag kände att det kändes bättre så, var att både jag och Peppar tappade varandra redan sen sista veckorna vi stod installade då han helt plötsligt blev helt otam på nytt.

 

Det var två mycket nergågna månader, där jag hela tiden kände mig deprimerad, irriterad och bara allmänt trött. Allt gick fel som kunde liksom gå fel under denna tid ihop med honom. Jag kämpade då fram till slutet av Februari 2014 (från de två sista veckorna i November 2013).

 

Därefter försvann all negativitet, vilket lättade så mycket i min själ.

 

Så, för att återgå till Dampen som jag tänkt uppdatera mer kring just här i fortsättningen så reds han lite till och från Jan-Feb-Mars 2014. Tills April, då började vi sätta igång honom på heltid. Träningen började återigen komma på topp, hade då tagit till mig en medryttare (vän till Angela som rider min make´s häst) tack vare att visa dagar orkade man bara inte med då jag började fölvaka för att mina tre shetlands sto snart skulle föla.

 

Men så helt plötsligt, hade inte varit omkring Dampen på tre dagar. Så skulle min lilla syster och hennes kompis rida lite lektion, min lilla systers kompis är en ganska liten och nätt tjej på knappt 40kg. Tänkte inte så mycket utan de red i förväg ner till grushålan här intill, jag gick ner efter och när jag sedan då ser när Dampen skrittas så haltar han och markerar ganska rejält.

 

Orolig, nervös och rädd över att allvar tar till på riktigt så råd fråga jag med veterinär som skulle komma ut om någon dag. Hon tittade lite och sa tyckte att vi skulle avvakta, han markerade bara vid belastning. Det började först bli tal om en förslitningsskada, mina tankar snurrade och jag fick bilden i huvudet av att Dampen numera blir förevigt en promenadhäst. Inga fler ridturer eller någon direkt träning alls, jag suckade lite och tänkte "oavsett älskar jag honom ändå".

 

För några dagar sedan så hade jag inte elakt nog brytt mig speciellt om Dampen i cirka tre dagar, självklart tittar man till dem lite eftersom de (han och min makes häst) går precis intill huset. Men någon speciell borstning eller något hade jag inte gjort på ett tag, skäms lite då det är viktigt att ägna den stund att visitera och umgås med hästen.

 

Så kom veterinär, vi drog på honom longeringslina och gick ner till grushålan för att longera på volt i skritt och trav, samt raksträcka. Helt plötsligt markerade han ingenting, som om allt var helt borta. Glädjen stutsa upp i mig, samtidigt som jag inte ville säga hej för fort. Återigen i stallet så diskuterade veterinären och hon sa att han då hade fått en rejäl stuckning.

 

"Nu börjar du försiktigt med honom, från markarbete i skritt och trav, sedan ökar du allt eftersom. Men ingen hoppning eller för hård träning." sade hon och jag ville spricka lite. Hon tyckte även att jag skulle linda benen vid träning, iaf frambenen.

Dagen efter tog jag och skrittade Dampen barbacka en stund nere i grushålan, gjorde lite förhållningar, gick över bommar lite och bara strossa runt. Det var mysigt, Dampen var nöjd och han markerade ingenting. Sedan har det nu bara fortsatt vidare så. Nu får ni följa vår fortsättning här i livet, min och Dampens fortsättning!