Hoppning idag!
Dampen fick hoppa idag, blev ett hopp med en meter och kände mig oerhört nöjd med honom. Dock inte jag som red, snarare Mia som red först upp till 50 och sedan tog Angela över och hoppade två banor med 80 och sedan en bana med 80 och sista hinder var 1m. Han hoppade det utan problem och var jäääätte glad!
Mia börjar växa lite i hoppningen, hon är en bit på vägen. Dock är väl hoppning inte min starkaste sida tyvärr, men kul grej att variera med för dem.
Peppar fick stå idag, blev så sent och ville komma hem någon gång kände jag!
Peppar!
Eftersom jag delade med mig av Dampen´s och min "historia" så blev jag förfrågad angående Peppar. SÅ tänkte kort och gott dela med mig av den. Varför kort är för att Peppar och jag har inte hunnit skapa jätte mycket än med varandra, vi har bara börjat!
Sergant Pepper
Vi har länge varit fram och tillbaka, tänkte att det hade varit roligt att skaffa en till. Vi har tiden, vi har råd så varför inte? Men de som följt mig tidigare vet att jag har haft svårt med nya hästar, visa har jag fått göra mig av med för att det verkligen inte fungerat mellan mig och den. Det är inte lätt att hitta en som klingar med en, men det man kan göra är att ge ett försök ibland.
Vi hittade Peppar´s annons, snarare Markus gjorde. Så jag kände mig bara så tvungen att ringa så vi åtmindstone kunde titta. Så vi åkte dit och bemöttes av en VÄLDIGT rädd, nyfiken och osäker ponny, försökte få honom att närma sig mig så jag kunde se på honom mer. Vilket han inte tänkte vara med om!
Så, första mötet blev inget mer än att titta. Vi åkte hem och fundera, något lyste i honom. Något jag känner av sedan tidigare hästförhållande, något som får mig mycket fast och intresserad.
Markus och jag pratade, bestämde oss tillslut för att återigen hälsa på honom. Åkte dit och denna gången fångade han som då ägde honom in honom så vi kunde gå med han i grimma och grimskaft för att klämma och känna.
Stod en lång stund och kollade igenom honom, klämde på varje del av honom.
Vi gick med honom, kände hur nervös han var och han kollade så efter sina kompisar. Jag tänkte direkt att detta kanske kommer bli en del att jobba med för han verkar vara lite flockberoende.
Efter lite förhandlingar osv, så åkte vi hem igen. Väl hemma diskutera vi igen, ska vi, ska vi inte?
Det slutade med att vi kände oss väldigt positiva till honom, så vi bestämde oss för att köpa honom. Åkte dit med transport och hade laddat upp med longerlina och reda med godis, allt man kunde tänka sig för att lyckas få in honom. Små nervös gav jag över Markus ansvaret att leda in honom!
När vi fick ifrån honom ifrån de andra så var det som att vända på en hand, han blev helt plötsligt väldigt lugn och tillitsfull. Han gick fram till lemmen, stod där och kollade en minut, provade ställa sig på två ben en gång. Därefter gick han rakt in, ingen nervositet, utan bara lite smått osäker. Gav massa morötter och där stod han helt nöjd och redo att åka!
Väl framme i stallet när vi öppna transporten hade han lyckats vända sig. Haha, Markus hade inte knäppt fast han ordentligt, men den lilla ytan tycker man att han inte skulle kunna lyckas vända sig eftersom vagnen stod på andra sidan?!
Jodå, han hade vänt sig och redo att gå ut!
Efter dag ett har det gått undan, till att börja med kunde man inte gå fram till honom i hagen. Mycket osäker, men ingen nervositet. Nu har det bara mer och mer försvunnit.
Vi köpte honom den 8/9 - 13!
Så, hoppas ni blev nöjda över min "story" med Peppar. Haha
Tanken med Peppar är att ha en mindre körhäst, lite trickträning kanske om han visar det? Sedan skulle barnen i framtiden vilja så rids han in också!
Men de är ju inte till barnen vi köpt honom, utan till oss (mig och Markus). Ser så fram emot att få igång honom i vagnen, vi håller på just nu med tränsträning. Få igång longering samt tömkörning till att börja med!
Bjuder på bilder ifrån första gången vi titta på honom!
En del!
Ser att ni hittat hit en del, härligt att se. Välkommna vilket fall som, nya som gamla läsare!
Dagen har varit härlig, tog mig lång tid ihop med Dampen idag. Gud, min älskade häst måste jag säga. Tog honom bara i repgrimma och arbetsrep för att longera samt löslongera. Han gick på riktigt fint, slutet av passet gick han sådär otroligt fint som igår. Bara poff! Haha underbara häst!
Han har blivit så självsäker tycker jag, tar till sig mycket av de jag numera visar honom utan problem. Han har fullt lärt sig att bli "parkerad". Så länge han inte är jätte kissenödig så står han kvar på stället!
Härligt att se hur han vuxit i sig själv!
Peppar underhållsverkade jag idag, så gjorde inget annat med honom. Gisses, han gjorde ingen större scen av det idag utan stod rätt snällt och lät mig pilla. Annars gillar han inte riktigt när man fixar med bakhovarna, men tror det varit för att han vart stel i bakbenen. Speciellt i höger, men tror det hjälpt nu när jag masserat lite och böjt/stretchat lite.
Linda ska gå igenom honom på lördag (tror jag det var), hon kan det här med stretching och hela kittet. Så frågade henne om det, vilket hon gärna gjorde. Tacksam för det ska hon veta!
Linda ska gå igenom honom på lördag (tror jag det var), hon kan det här med stretching och hela kittet. Så frågade henne om det, vilket hon gärna gjorde. Tacksam för det ska hon veta!
Blev så chockad dock idag, jag har fått göra en kromulur varje gång jag ska ta Peppar i hagen. Jag har inte kunnat ha grimma med, utan jag har fått bara ha grimskaftet så jag kunnat ta det runt halsen. Så har jag nästan fått "smyga" mig fram, kanske krypa fram. Idag mötte jag av en HELT annan häst, först tog jag ju in Dampen i hagen så han, Brum och Musse stod kvar. Sedan hämtade Linda, Brum så då var det bara han och Musse kvar.
Sedan tog jag hans grimma och tänkte jag går ut och hämtar honom. Gick mot hagen, bara 10meter ifrån öppningen får han syn på mig och börjar gå skrittande mot mig, när jag kommer in i hagen sätter han lätt av i trav mot mig och stannar precis framme vid mig, nosar ett välkommnande och jag blir helt PAFF!
Står som ett frågetecken nästan och undrar hur jag ska reagera, ska jag beröra? Vågar jag de eller han tycker jag tar för stort kliv då? Jag valde att börja röra honom, börja klia honom och han besvara det genom att ställa sig närmare med halsen så jag kunde fortsätta!
Gisses, jag ville bara hoppa och stutsa av glädje. Så glad jag blev, kunde sedan ta honom med grimman som jag fortfarande hade kvar. Han hade inte sagt NÅGOT, han hade bara kommit glatt fram travande mot mig!
Åh, spricker av glädje bara jag tänker på det. Ett sådant ögonblick som förändrar allt!
Bjuder på en bild på Dampen från idag, filmade en del så ska pilla ihop det tänkte jag!
Lilla mannen (Peppar)
Min lilla kille var oerhört duktig idag också, provade longera (eller början av longera) samt lite stanna övning. Gick riktigt bra faktiskt. Stolt över den lilla hästen som vi haft i två och en halv vecka nu.
Han tar stora kliv framåt den lilla räkan, hihi. Körde även lite friendly game eller vad det heter med arbetsrepet på honom och man bara hörde hur han efter 1min suckade till ordentligt på båda sidorna.
Han tar stora kliv framåt den lilla räkan, hihi. Körde även lite friendly game eller vad det heter med arbetsrepet på honom och man bara hörde hur han efter 1min suckade till ordentligt på båda sidorna.
Nej, skrittade på riktigt bra i båda varven idag. Försökte få fram han i trav, men han blev som ett frågetecken och visade tydligt att det inte är dags än. (vad förväntar jag mig egentligen)
Däremot skritten gick han på fint!
Dock är han stel i höger bak har jag märkt, blir lite massage samt stretching kanske?
Så STOLT! (Dampen)
Vilken häst, vilken underbar häst vi har. Att just vi fått chansen att tillbringa vår tid med denna fina kille, det går inte beskriva med ord. Men så stolt jag över dagens träningspass, gisses. Tvingade Markus fota, men det blir ju alltid som det blir haha. Får skicka han på fotokurs!
Nej, men fick ett par riktigt fina bilder måste jag säg. Dock är inte bilderna det viktiga nu, för det är hur underbart långt vi kommit jag och Dampen. Jag får bara tårar i ögonen av att tänka på hur mycket vi kämpat, hur mycket tid vi lagt ner ihop för att komma där vi idag är. All den stress som fanns, all den otålamod, all den tvekan....
Det är sjukt, det är overkligt i mina ögon... Vi är här... Han och jag... Vi står tillsammans. På vårt sätt, på vårt aldelles egna sätt...
Jag som gav upp, trodde aldrig jag igen skulle fina en ny själ i livet. Han gav aldrig upp, han stod kvar. Han fanns där, han försökte förstå. Varje steg... Varje andetag...
Åh, ni förstår nog inte den här känslan man får. Bara av att sitta där på hans rygg och känna den stora förändringen.
Åh, älskade häst! <3
Först var han lite små bråkig, eller snarare jag gav fel signaler. När jag kom på mig själv så slappnade jag av, tog ett nytt andetag och sedan började om. Då jävlar, i gatan vad vi dansa runt jag och han. Hade så önskat Markus filma oss. Helt plötsligt gick allt bara "perfekt" mellan oss, han var så lyhörd för minsta lilla jag lade till skänkeln. Traven flöt på som bara den, bara jag som tappa balansen mellan åt och kom i otakt medans han härskade över marken som ingenting.
Vad hände med hästen? Haha vem förvandla han?
Fick dålig start först på vänster galoppen (hans lätta), men sedan när vi satte fart i höger galopp då satt jag bara och skratta, fick glädjerus (hans svåra galopp). Så fint han galoppera på, de är den bästa han satt hittils och för första gången behövde jag inte hålla om i galoppen utan han gick på självmant fint. Kände mig så stolt, satt där och kände hur tårarna välde upp. Min fina häst!
Jag hade nog kunnat skriva en hel novell om hur fint han gick idag och gråta till den, men nu delar jag nog istället med mig av bilder så får ni se! De två första bilderna är när vi först "bråkade", den sista kan ni se den stora skillnaden som blev helt plötsligt!
Hestarna!
Mockning stod först på shemat idag, pillade i ordning boxarna rätt fort och sedan fixade ordning deras mat. Markus tog då in Dampen och ställde han i gången. Sedan ställde jag mig och pyssla om honom, då visade det sig att Peppar smitit ut. Men insåg idag att han trivs inte med Musse, vart fall inte ensam med Musse.
Får se hur vi gör med detta, känns ju inget bra. Dock gör det ju ej saken bättre av att det inte finns någon ström i trådarna.
Så in med honom i boxen istället, sedan efter pysslat klar med Dampen så fick han gå in och äta. Det är hans vilo dag idag, vi har kört varje måndag nu och det fungerar bara fint tycker vi!
Så ställde Peppar på gången, idag var han ganska lugn ändå i gången. Inget direkt bråk, mer socialt mys istället.
Så på med träns och ut i paddocken en stund för att öva longera, Linda (Brum´s ägare) hjälpte till lite för att få upp farten. Hehe
Men han gick runt ganska fint trots allt även om han såg ut som ett stort frågetecken. Det gick framåt! Sedan gick vi över bommar som låg framme, som han inte brydde sig alls om. Till och med trava lite över en. Underbara lilla ponny!
Sedan in med han med, gav honom mat sedan vart han också jätte nöjd. Härligt att ha två fina individer att pyssla med nu. En vars man får vara lite mer uppmärksam med och läsa tydligare och snabbare än Dampen. Dampen har ju alltid varit cool lugn i alla situationer så det är kul med lite mer "action" nu. Något att tänka till lite mer själv på!
Nej, längtar tills imorgon då jag återigen får umgås med mina två fina killar!
Godnatt!
Jag & häst!
Ibland är jag trött på att träffa andra hästmänniskor, ibland vill jag bara spy över visa hästmänniskor. Varför är en enkel fråga att svara på. Det är för att det är sällan man träffar hästfolk som kan respektera andras tankar och sätt att vara som hästperson. Oftast ska hästmänniskor veta, kunna och vara bäst. Även om de säger att de inte är det, så framstår dem som det när dem ibland pratar.
Däremot måste jag säga att när man väl träffar en som har ett liknande tänk som jag är det en ENORM lättnad, känns så skönt att vara två om hur man tänker. Speciellt när man har så dåligt självförtroende som jag har, då känns det bra när någon "backar" upp en och säger precis som jag själv tycker och tänker. Och nej det handlar inte om att jag inte respekterar andras tankar och sätt utan det handlar om att jag är trött på att inte bli respekterad tillbaka!
Men om vi ska återgå till vad jag tänkte prata om så är det MIN hästfilosofi. Om man nu kan säga det så, hehe. Men det jag menar är hur jag ser på hästar, hur jag ser på ridning...
När jag växte upp, så växte jag upp bland hästar och hästfolk. Åh, det var fantastiskt att leva ihop med hästar och dela vardag med dem. Jag växte upp med min stora syster som höll sig mycket inom western inriktning, så där starta jag mitt hästliv. Precis som alla barn så kan man aldrig själv riktigt välja och förstå vilken typ av "hästhållning" som är bäst i mina ögon. Jag kan tycka att jag då inte hade lika mycket förståelse till detta!
Vid runt 13års åldern fick jag prova på att gå på ridskola, men jag gick där endast en termin (cirka 12gånger) och insåg ganska rätt så snart hur konstigt tankesätt och lärsätt en ridskola hade. För mig var det ingen ridning!
När jag kom upp i 15års åldern så var jag mycket runt ett dressyrstall, praktiserade där, sommarjobba där och spendera en hel del i det stallet. Den tiden var mycket lärorik för mig, både positivt samt negativt i mina ögon, men jag är mycket tacksam över de erfarenheter jag fick där.
Att jobba i ett dressyrstall fick mig att öppna många dörrar i min ridning, eller snarare sagt i mitt liv med hästar. Många portar jag inte riktigt visste fanns förr.
Men den största förändringen kom när jag för cirka 3år sedan började följa en vän på internet. Det var först då jag börja få upp ögonen för en värld som alla egentligen blunda för. En värld som var helt magiskt, som för mig helt plötsligt kändes äkta i jämnförelse med den jag levde i tidigare.
Där tog min syn om hästar en total förändring, varje steg en häst tog var en helt ny bild för mig. Varje andetag den gav, var en helt ny känsla för mig. Varje ögonblick av dem fick mig att se någon fantastiskt obeskrivligt fin individ.
Många jag pratat med genom åren "svarat" följande när man säger ordet "häst"...
- Pengar, det kostar pengar...
- Pengar, det kostar pengar...
- Rida, det är kul att rida...
- Tävla, coolt att tävla...
- Stallet, kul att umgås med alla i stallet...
- Föl, så mysigt med föl...
Sätt dig själv ner, fundera ett tag på vad det första är när du tänker på ordet "häst". Vad ordet "häst" kan betyda för dig?
När min syn totalt kastades om inom hästvärlden, så satte jag mig faktiskt ner och fundera. Funderade ganska länge medans jag granskade Dampen (min häst) i hagen. Förr kanske jag skulle sagt rida när jag tänker tillbaka, men nu.. vad jag nu ser är en stor skillnad!
Min lista skulle bli...
- Samspel!
- Vänskap!
När jag ser en häst, ser jag dens kropps språk. Jag tittar noga, funderar "vilket humör är den idag på?", "vilket humör utsöndrar den?". När jag ser en häst och en människa, kanske ett ekipage. Då tittar jag noga och funderar, "Vilken sorts vänskapsrelation har dem?", "Har dem något samspel?"...
Så fort dressyr kom upp på tven, så fort hoppning ifrån göteborg horseshow visades så klarade jag inte längre se längre än några minuter. Jag började lite känna ilska för visa "ekipage"...
Ilska piskande svansar, olyckliga ögon, onödiga piskande, försök till gapande munnar, stegrande rädda flyktdjur, stressade otåliga.... Ja, den listen kan jag göra lång när man sitter där och ser de filmklippen...
Ilska piskande svansar, olyckliga ögon, onödiga piskande, försök till gapande munnar, stegrande rädda flyktdjur, stressade otåliga.... Ja, den listen kan jag göra lång när man sitter där och ser de filmklippen...
När en häst reagerar på olika sätt, så brukar jag även där ställa en fråga som har tagit mig långt, det är frågan "Varför?". Många hästmänniskor kan i sådanna syften bli arroganta (i mitt tycke).
Om vi tar ett sånt mycket vanligt exempel som hästen gapar näst den rids. Istället för att stänga om munnen med en nosrem, ställ dig själv frågan när du studerar hästen "VARFÖR gör den det?".
Jag menar verkligen inte på att man inte får rida så, men för mig så ser jag hästen som är mycket nära vän. Jag vill veta varför den gör på de vis den gör, jag vill veta om min vän mår bra eller dåligt. Vad som är bra för min vän, vad som är dåligt osv. Istället för att ignorera en så enkel sak och göra en "enkel" utväg.
En annan punkt vi också kan ta upp är när folk bestämmer sig för att sätta på en sko, "VARFÖR ömmar hästen?".
Det finns väldigt många "små" saker som många i hästvärlden faktiskt ignorerar/inte lägger kunskap om/bryr sig inte. För mig är så små saker viktiga, för mig är hela hästen viktig!
Jag vill skapa en trygghet i min häst, en trygghet som gör att den kan lita på mig i ALLA lägen. Om du står vid en tävlingsbana och du ser alla hästar där, då kan du se MÅNGA hästar som är helt till sig, stissiga och tokiga. Visa kanske till och med stegrar och blir "svårhanterade".
Återigen, "Varför gör dem så?".
Många försöker "härma" olika hästfilosofier så som Parelli exempelvis. Men något vi glömmer bort mitt i allt är att skapa vår EGNA uppfattning om hästar ibland. Hur vi själva skulle se en relation mellan häst och människa. Klart jag tagit lite knep ifrån dressyrstallet, jag gör på olika "westerninriktadevis" än, jag tar till mig av olika parelli metoder kanske osv. Men jag skapar min egen väg, min och hästens egen väg som får oss att trivas med varandra.
Så för mig, min hästfilosofi bygger på tillit!
Min Pepparkaka! (Peppar)
För varje dag som går känner jag bara mer och mer hur jag verkligen inte ångrar en sekund av att vi bestämde oss för att köpa honom. Underbara häst, tokiga underbara häst. Han hade rymt över till hagen brevid den de står i, han blev riktigt glad när Linda (Brum´s ägare) tog honom för att ta in honom. Han kände sig lite vilsen!
Det är dock inte direkt konstigt att han lätt rymmer över, dels är under tråden typ 50-60cm ifrån marken och tro mig en sådan liten är en väldigt smiddig rymmare. Sedan finns det absolut ingen ström! Vilket gör en mycket irriterad, så jag satte upp en extra under tråd i hopp om att han imorgon när han kommer ut inte går under!
Hoppas vi fixar till vinterhagarna nu till vintern ordentligt för jag gillar inte det faktumet att han får försmak av att kunna rymma. Sedan kan det också vara att han kanske inte hundra trivs i flocken än, dvs ej kommit in än helt.
Idag fick han därför komma in runt 12 och han fick stanna inne samt alla hästarna kom in för natten. Han ställde sig och sov ihop med alla hästarna, gick in till honom och bara kelade. Kliade, masserade och klängde runt lite på honom för att göra han bekväm med det.
Skulle träns-övat samt försökt longerat honom idag, men vädret var riktigt motbjudande och jag hade redan varit ute en tur i skogen med mina kläder så kände att jag ville inte bli pisseblöt en gång till!
Imorgon ska vi allt ut en sväng!
Åh, lilla killen lär inte bli något större problem alls att köra in eller rida in tror jag. För han bryr sig inte direkt värst mycket om när man hänger lite lätt, kramar om överallt och har sig. Han stod och sov när jag kliade runt på honom, han verkligen älska det!
Gott skratt (Dampen)
Nu i natt (kan inte sova...) så har jag suttit och klippt ihop ett filmklipp där ni kan se Dampen i olika tidspunkter ifrån vårat liv ihop. Vissa delar kunde jag bara inte sluta skratta till, samt att det är verkligen stor skillnad både på Dampen. Men även på oss.
Vi har förändrats något enormt, och det är kul att se!
Så innan jag delar mig av denna film vill jag först säga att ni kan hålla alla elaka kommentarer till er själv, för detta är mer för att kunna se hur det såg ut en gång. Tillbaka blick, se vad man lyckats med och inte lyckats med.
Är jätte stolt över Dampen, över hur mycket han faktiskt också har förändrats.
Dampen
Dampen, ja han heter DAMPEN!
- http://classic.atg.se/HastDetaljServlet?view=reguppg&hastnyckel=193077 -
En bra början säg? Hmm, kan ju först och främst säga att när vi sökte ute i hästdjuglen så letade vi efter en häst (Markus letade) som kunde passa Markus. En häst att ta på foder för kanske senare köp, en häst som hade kunnat lära honom och som även skulle passa till min lilla syster. Ärligt talat, var en Varmblodstravare långt ifrån det jag tänkte på till dem!
Men en enkel annons skulle förändra vårat liv föralltid, en enda enkel menning. Inget mer...
“vlb vallack 15år snäll med barn”
Så enkelt, det kändes väldigt skumt på sätt och vis. Men Markus fastna för den enkla menningen, han kollade annonsen om och om igen på hastnet. Han slutade liksom aldrig att kolla den, varje dag. Tog drygt tre-fyra dagar så fick han mig att gå med på att ringa.
Så Markus ringde, frågade om han fanns kvar och att vi var intresserade av att åka dit för att kolla. Lilla jag var allt väldigt skeptisk, kunde liksom inte tro att det skulle kunna vara en passande häst för Markus.
Men jag gav det en chans och iväg åkte vi, mot perstorp tror jag det heter. En bit var det att åka, men när vi väl kom fram förstod vi att det var ett travstall vi kommit till. Ser inne i bilen att det står en häst i en öppen port, eller hur man ska förklara det. Jag förstod att det måste vara den, så ut ur bilen klev jag och där... Just det ögonblick föll jag!
Han såg så genom snäll ut, han såg så oerhört gosig ut.
Så fick jag provrida, jag vågade egentligen inte först tack vare att jag väntade Alvin och inte var så långt gången. Men när jag såg när hon red (ägaren) så kände jag vilken trygghet han utsöndrade. Jag kunde därmed inte strunta i det, utan kände snarare mig tvungen att testa.
Upp kom jag, lite halv skakis och nervös. Började skritta för att lugna mina egna nerver, han var ganska lugn. Testade på att trava och jag dog för stunden, kände vilken fantastisk häst han var. Mer och mer föll jag för honom för varje steg han tog.
Trots att jag blev så kär, så var det som om något i mig tvekade rejält av en konstig anledning. Så vi sa att vi skulle fundera på det och återkomma. Vi åkte hem, vägen hem satt man och fundera. Tänk om han inte fungerar med de andra hästarna hemma, ska vi köra tillbaka han då denna långa väg igen. Tänk om vi inte får tag på transport, tänk om och tänk om.
En vecka gick, Markus kollade om annonsen var kvar på hastnet. Han väntade på svaret av mig, om jag tyckte vi skulle ta honom eller inte. Tankarna for, fram och tillbaka. Jag kunde inte hjälpa det, men det kändes av någon anledning som att det inte skulle vara bra först.
En vecka till mot helgen, en torsdag säger jag till Markus att vi satsar på det. Han helt glad, ringer upp ägarna i hopp om att han skulle vara kvar. Självklart var han det!
Så mycket riktigt så tog vi och hämtade honom 26 eller om de var 27 Februari 2011.
Han såg väl inte mycket ut för världen då, han behövde lägga på sig lite till då fodervärden före oss hade gjort honom rejält undernärd. Dem hade tagit hem honom pga detta och fått honom i något bättre skick när vi hämta honom. För mig vara bara tanken, LUCERN!
Men jag fick inte träffa Dampen så värst mycket efter att han kommit hem till oss, då jag hade graviditetskomplikation när jag väntade min son så gjorde det att jag fick bosätta mig nere i Lund. Så vår stora resa i livet började inte förens jag kom hem, första veckan i Maj.
Där börja liksom våran resa, han och jag. Helt omedvetna om varandra, två helt okända själar med inget samspel alls.
Trots min graviditet så började jag jobba honom, för att ha något att göra. Fördriva tiden, jag menar stå och longera tyckte jag inte var så farligt för då överrörde jag ju ej mig. Jag stod ju bara stilla på samma ställe!
Samt att jag ville sätta igång Dampen, ville få igång han så jag kunde börja rida han sedan när jag läkt klart efter förlossningen. Så, på med utrustning och ner i grushålan för att longera, han var alltid så snäll och man kände sig så oerhört trygg runt om honom.
Men det var bara skritt och trav till att börja med, jag testade en gång longera han i galopp och Markus var med. Markus fick ta honom för jag klarade inte av att hålla honom, så stark han blev och ville springa rakt fram bara i galoppen. Så vi hoppa över galoppen, eftersom för mig var det viktigare att han var stabil i traven till att börja med!
Men mitt under början av vår träning så envisade sig vår son att komma till världen tidigare än tänkt, så Dampen blev återigen stående ett tag. Eftersom jag fick göra kejsarsnitt så var det inte över populärt de första dagarna man kom hem att ut och träna, vilket jag heller inte fick för jag skulle ta det lugnt.
Dock kliade det så i mina fingrar efter allt sjukhusvistelse, jag blev allt mer och mer sugen på att börja rida. Mitt tålamod blev mindre och mindre!
Så två månader efter så satte jag mig upp i sadeln igen, fast var nogran att lyssna på min kropp och känna efter. Minsta lilla hoppa jag av, för att inte överanstränga mig eller skada mig.
Det var ändå helt underbart, varje gång jag red Dampen kändes som ett nytt äventyr. Jag var helt förälskad och blev bara djupare förälskad i honom. Mer och mer försvann den där tvivlande känslan om honom, mer och mer växte känslan av att detta är våran häst förevigt!
Då tyckte jag han var ändå rejält avslappnad när jag red honom, men utan snodd så flög huvudet i skyn och han blev ganska svår i mun visa gånger. Han har ju en sjukt lång tunga, vilket gör att utan tungfelsbettet så lekte han runt i munnen rejält!
Det som dock alltid var så sjukt lustigt, var att så fort min lillasyster. Min lilla syster på 10år satt sig på honom och trava, då kunde han helt plötsligt gå otroligt fint utan några hjälp medel.
Men gav upp gjorde jag ej, vi kämpade vidare. Men ridningen hölls inte igång konstant, det blev mer strö ridning hit och dit. Visa dagar gick det bara åt skogen, andra dagar gick han inte alls och sedan fanns det dagar vi höll på flera dagar i sträck!
Våren 2012, gjorde vi en nystart i livet och började skapa en ny väg i vår relation. En ny värld som skulle ta oss ett steg längre i vårt liv ihop, ett steg närmare oss!
Vi började med mer markarbete, började jobba mycket med bommar på marken. Han som var så hopprädd, visade sig älska bomövningar. Vilket vi även utvecklade senare, ju mer vi tränade!
Samtidigt som vi höll igång honom ganska mycket så började min mage återigen växa, då jag väntade vårt andra barn. Men jag red på, jag red så långt in i graviditeten så att till slut klarade jag inte ens av att komma upp längre. Magen tog i, var i vägen för att kunna kränga mig upp. Men underbart var det och jag kände mig så oerhört trygg på hans rygg.
Trots att dottern föddes i Augusti, så höll vi på och fortsatte hålla igång Dampen. Galoppen började bli riktigt fin, kände att hela han började förändras. Och jag kände mig rent utsagt riktigt lycklig, trivdes enormt med livet ihop med de underbara. Det går inte förklara den stunden i livet då allt verkligen känns på topp, helt perfekt kändes det av någon anledning.
Då kom droppen... Den som fick mig att kolapsa med mig själv en hel del, vi hade en sadelstöld i stallet. BORTA, fullständigt borta.... Bara tanken nu får mig at bli riktigt deprimerad, för det samtalat den morgonen förstörde en hel del i mitt liv. Jag såg ingen utväg, jag var så bortom mig själv, nere av olycka.
Visst, man var ju j*vligt glad att Dampen var kvar. Samtidigt tog det så hårt på mig, på oss och alla drabbade. Jag kunde inte vända mig in i sadelkammaren utan att känna den sorg och vrede i mig själv, ilskan över vad människor kan göra mot andra.
Det slutade med att vi flyttade Dampen och skaffade två ponnysar som han i princip bara stod med, aktivering av honom slutade totalt. Vi bestämde även då att nu blir han barfota häst, kasta av skorna. Hovslagaren skrattade åt oss och sa att vi aldrig kommer lyckas.
Allt mot oss, Dampen stod dag in och ut den vintern (2012 - 2013) och jag kände ångest över att han bara stod, för jag såg på honom att han var inte glad. Jag bad bara om lite tid att få finna mig själv tillbaka igen, han väntade dag efter dag. Längtan i hans ögon som kom så fort jag tog in han för att pyssla med honom.
Ruta noll och vi tog oss upp ur mörkret tillsammans. Tillbaka starta vi på nytt, vi gjorde en HEL omsattsning och där blev nog den största förändringen i vårt universum någonsin. Det var exakt denna dagen (bilden ovanför) som vi båda såg ett helt nytt ljus i livet, en ny väg och en ny möjlighet.
SÅ jag släppte allt runt om oss, sålde/lämnade tillbaka ponnysarna. För vi var inte glada eller nöjda med hur vi hade det.
Så vi återvände till stall Brandshult!
Med ny kämpar glöd och vilja. En ny start!
Det blev helt plötsligt det nya vi, vi fann oss. En vänskap jag aldrig trodde fanns, en relation jag aldrig trodde jag igen skulle få. Där var vi, där ÄR vi. Han och jag...
Bara bilderna får mig gråta, så långt vi kommit ändå, så långt vi tagit oss i livet han och jag. Som vi har vuxit med tiden ihop, vi har lärt oss så mycket av varandra.
Bara bilderna får mig gråta, så långt vi kommit ändå, så långt vi tagit oss i livet han och jag. Som vi har vuxit med tiden ihop, vi har lärt oss så mycket av varandra.
Det är otroligt, det är fantastiskt!
Ni låter vi livet fortsätta, på samma spår, på samma väg som den gjorde det senaste. För snart är vi där igen, där de känns sådär underbart härligt. Sådär lyckligt och denna gången får det fan inte förstöras, nej denna gången ger vi oss inte. Utan vi kämpar! :)
Välkommna!
Mycket välkommna ska ni vara till min nya hästblogg, dvs bloggen om mitt hästliv.
Det mesta inom hästväg kommer vart fall bloggas här, för er som är intresserade och vill följa Dampen´s eller Peppar´s vardag. Själv kommer jag använda denna blogg som en tillbaka blick på vad som hänt, vad som förbättrats, försämrats. Lite som en dagbok!
Själv älskar jag att skriva, samt fotografera och va med mina hästar. Så därför är detta ett stort tillfälle för mig att dela med mig av det jag tycker är roligast. Hoppas ni själva tycker detta är intressant, lämna gärna kommentarer om vad ni tycker och varför!?
Eller om ni har en enkel fråga om något?!
Fotograferar, samt filmar ganska ofta. Så det lär dyka upp lite av varje dag till dag, ska försöka blogga så mycket jag kan!
- / K.W