Tog mig en stund ihop med min Peppis, ställde upp i stallgången och borsta en stund. Trots allt ljud och mycket barn omkring så var han rätt lugn. Han har liksom börjat finna sig mer och mer, samt att han mer och mer börjat ty sig till mig. Han gillar inte riktigt när jag lämnar honom, men så länge jag är runt honom och pillar är han lugn.

 

Kratsade hovarna och alla andra gånger har han "bråkat" med höger bakben, dvs han har nästan kickat efter en lite irriterat typ. Jag har börjat ana att det nog hänt något, men idag visade han INGENTING. Han var helt avslappnad när jag kratsa, jag berömde och berömde. Jag prata med honom, klia honom. Satte ner hoven och sedan vart jag jävligt lycklig och nöjd över honom!

 

Han växer det märks dessutom, när vi hämta honom hade ju baken växte lite före framdelen i höjden. Såg lite roligt ut, men nu har faktiskt hans framdel kommit ikapp så nu ser han lite mer normal ut!

 

Hur mycket jag än vill bara köra in honom, så har jag märkt att nu när vi tagit det på en annan nivå (den nivån jag och Dampen starta om vid) så har han mer och mer börjat öppna den där sidan jag letar efter. Jag ser de små, små tecken som kommer leda till allt stort jag tror vi kommer göra.
Dock måste jag ärligt erkänna att de senaste veckan har jag haft fruktansvärda tvivel kring Peppar, men efter idag kändes det mer bekräftat att jag inte ska ge upp honom.

 

Jag fick tankar som, "vad har jag givit mig in på?". Ni vet, nu har man kommit så nära inpå Dampen och man känner sig så grymt stabil och bekväm i vad vi har. Så när man nu startat om på nytt med en helt annan individ känns det fruktansvärt främmande igen och återigen känner jag denna rädsla.

Visst, han har en otroligt vacker själ. Så himla lugn och rätt säker i sig själv, så det är verkligen inga problem på honom. Det är bara jag själv som måste sluta vara rädd för nya saker, jag måste bara börja sluta ge upp så lätt!

 

Funderat på att testa ställa ut honom i vår, men jag vet inte. Får väl se vart vi är då, för jag tänker som sagt inte skynda på för mycket, för då kommer vi återigen stå vid en punkt där jag vill ge upp allt. Det går inte stressa en vänskap, det tar tid att bygga upp och jag måste börja sansa mig med det.

Precis som Dampen lärt mig, så jag borde ha lärt mig det nu!

 

Fina lilla Peppar, en ponny som är unik för sig själv. Älskade vän <3