Det ögonblick, det ögonblick du inte trodde skulle bli till verklighet så snabbt. Jag måste erkänna en liten skrämmande sak om Peppar, det är att utan att överdriva är att han är så FRUKTANSVÄRT lik BozMoss. För varje dag som jag tillbringar med honom så händer det saker som han reagerar precis likadant som BozMoss gjorde. Och det som är bäst med det är att jag vet precis hur jag ska hantera det, fast ändå känns det så himla skrämmande, som en deja vu.

 

Jag har verkligen köpt mig rätt häst, eller ponny om vi ska vara exakt. Det är nu jag inser hur mycket jag är tacksam över att jag verkligen valde att köpa honom. Så mycket som han visat, så otrolig han är. Jag vet redan nu att vi kommer komma så mycket längre än vad jag och BozMoss gjorde, eftersom jag inte denna gång kommer ge upp för nu vet jag. Nu vet jag hur jag ska hantera det!

 

Det är så magiskt, så jävla magiskt ska jag lova er när man ertappar sig själv mitt i paddocken små springande med en ponny precis brevid sig i trav som väntar på att du ska ge en ny signal. Som bara följer med dig varje steg, som visar hur mycket den verkligen vill.

 

Det ögonblick, du blickar på hästen. Allt känns som slowmotion helt plötsligt och där dansar den brevid dig. Den VILL vara med dig, precis brevid dig. Den bara glömmer bort omgivningen hur känslig den är, hur rädd den i vanliga fall kanske är. För i det ögonblick ser den BARA dig...

 

Det är magiskt, kommer säga det om och om igen. Men det är för att det är så otroligt nytt för mig, det är verkligen så sjukt magiskt!

 

Jo, han började prata med mig idag, dvs kroppspråk. Först så gjorde vi det vi brukade göra, hade med mig lite små morotsbitar för att variera berömmen mellan klapp och godis. Brukar ha lite godis med, fast han får inte det så ofta som han får klapp och kli. Jag är mest för positiv beröm, för där har jag märkt att det är det som gjort att jag fungerat bäst tillsammans med hästen.

 

Först var allt som vanligt när vi träna, dvs som det varit de senaste gånger. Han är lite små tittig, drar sig mer än gärna för att hålla koll på de andra hästarna. Händer det saker omkring tappar han fokus. Ja, rätt unghäst om ni skulle fråga mig. 

 

Men så introducerade jag något nytt för han, dvs hov. Han förstod det direkt och efter det så förvandlades han. Jag kände det i hela kroppen att han helt plötsligt prata med mig, han totalt ignorerade allt annat och prata med mig. Så jag tog tillfället i akt, bad han trava både korta och länga steget. Sakta ner i skritt, stanna...
Det var så himla magiskt, han följde varje litet steg, varje litet kommando precis som att han visste att så ska han göra fast han bara för en liten stund sen inte direkt brydde sig?

 

Den brytningen, de ögonblick... Jag kommer aldrig göra mig av med ponnyn nu, jag är fast. Vi är GJORDA för varandra!

 

Så jag är mer än nöjd över denna dag, jag är fan stolt. En helt ny vändning i vår relation, jag finner inga ord utan får bara tårar. Svårt att dela med detta med andra, för det känns som att inte många förstår vad jag menar. Känns som att många inte alltid ser vad jag ser, att många förstår inte vilken stor värld som öppnade sig för detta lilla ögonblick. Får bara tårar nu när jag tänker på det, helt fantastiskt är det. Underbart!

 

Jag bara längtar till den kommande dag då jag kan knäppa av arbetsrepet och han totalt vänder sig till mig, då vi fullt litar på varandra. Nu är det lite svårt, dels för att paddocken är lätt för han att smitta ifrån (sista brädan är nästan i hans mankhöjd) och sedan för att vi inte blivit tillräckligt med vänner än. Men vem vet? Nästa vecka, nästa månad? Nästa år?

 

Det är INGEN som vet hur långt tid det kommer ta, men ack så snabbt han tog in det. MAGISKT, magiskt var det...